Skamkänslor

jag har haft och har återkommande depressionsperioder. Mitt problem är också att jag skäms så mycket när jag hamnar i dessa perioder jag har sååå svårt att acceptera mitt mående, jag skäms att jag tappar tråden i samtal och att mitt minne är som bortblåst. Jag skäms för att jag inte känner någon glädje fast jag vet att jag har så mycket att vara glad för. Jag skäms för att jag inte kan skratta, gråta. Jag skäms när jag inte kan koncentrera mig. Jag försöker jobba  men känner att allt går så himla trögt och då skäms jag inför mina kollegor att jag inte ”hänger med”. Jag försöker intala mig om att just nu mår jag inte bra och måste vara snäll mot mig själv, men jag tycker inte jag lyckas med det.

När jag mår bra så tycker jag att det går så bra att jobba. Hjärnan är med mig. Men jag har ändå en tanke på att jag ska snart ramla ner i det där svarta hålet igen. Den tanken finns med mig i bakhuvudet.

jag tar medicin, sertralin + Mirtazapin

jag har även väldigt svårt att berätta för mina nära o kära om hur jag mår eftersom jag skäms så mycket.

Finns det någon som känner som jag?

Zimba

 

 

 

Jag har inget förslag till lösning på dina problem. Däremot kan jag säga att du inte är ensam. Jag är i en liknande situation. Jag är ledsen att du känner som du gör. Det låter smärtsamt. Jag hoppas att du finner en väg ur det. Jag hejar på dig. 🙂

Kram.

Hej!
Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver.

Har börjat få allt mer återkommande perioder av nedstämdhet, då jag ofta isolerar mig så mycket som möjligt. Svarar inte på kompisars sms. Blir kort mot mina föräldrar och är bara i allmänhet väldigt mkt för mig själv. Den här isoleringen skapar mkt ensamhetskänlosr och ångestkänslors som i sin tur skapar skamkänslor. En ond spiral.. men har märkt att det som hjälper för mig är att ”tvinga” mig till kontakt med andra. Tex genom att ringa någon eller ta en promenad. Men oftast är det första steget det svåraste. Alltså att bara våga sig ut typ. Sen brukar det gå ganska okej när jag väl kommit ur skumbubblan.

Men det är hemskt när man är inne i den 🙁 jag känner mig ensammast i hela världen då och som att ingen förstår hur jag mår

Hej igen

Tack för svar😊

Jag försöker göra saker som jag tycker om i vanliga fall. Jag tvingar mig ut bland folk Jag försöker också hela tiden sysselsätta mig  och göra så roliga saker som möjligt

Det är inte lätt när man helst vill lägga sig i soffan och dra en filt över sig

Jag åker tex bil fast jag tror att jag knappt klara av det heller. Som igår åkte jag till min dotter och mina barnbarn. Det är 20 mil och det gick jättebra😜

Jag tror liksom som att jag inte duger och att jag inte klarar av nåt när jag känner mig deprimerad

Ingen vill väl umgås med en tråkmåns

Jag vet att jag tänker fel för så är det ju inte

Men nu är jag här hos mina nära o kära och försöker bara ta det lugnt och njuta av mina barnbarn😍

imorgon ska jag gå till jobbet igen och det känns inte helt bra men det vill jag inte tänka på nu

sköt om er alla 😍

 

 

Hej , Jag fick Sertralin för 2,5 år sedan mot ångest . Det gick bra i början . Men efter några månader började helvetet . Jag tappade mig själv totalt . Min dåvarande flickvän sa att jag hade blivit känslolös och förvirrad. Kärleks full och visat mycket känslor har jag alltid gjort  .men jag tyckte allt va som vanligt . Jag miste flickvännen och mitt ettåriga barn . Och jag visste inte riktigt varför . Efter några månader började jag trappa ner min Sertralin för att sluta . NU när all Sertralin är ur kroppen efter typ 6 månader och ser tillbaka blev jag skräckslagen . Mitt humör mina känslor gick i berg och dalbana . Men jag såg ingenting när jag åt Sertralin först nu när jag slutade och ser tillbaka jag ser det . va försiktiga  !