Jag har förstått att livet inte är till för alla. Jag är en av dem. Jag har alltid varit så stark och bra på att ta nya tag. Men nu är jag inte det längre. Idag ska jag försöka samla ihop bitarna av mig själv och göra min praktik. Vara stark. Alltid vara så jävla stark. Jag pluggar till behandlingspedagog och är klar i december. I december kommer sonens rättegång. Han är anklagad för något fruktansvärt. Han är knäckt, rädd,ledsen. Och jag ska som vanligt vara stark. För hans skull ska jag hålla mig levande tills domen kommer. Blir det en fällande dom. Så har jag förberett allt, för då lämnar jag det här livet. Jag skriver ner allt som ska göras innan. Och jag vet att många säger att jag skadar de som älskar mig och allt det där. Men varför ska jag fortsätta leva för någon annans skull? Allt jag gör är för någon annans skull. Jag kan åtminstone få bestämma om jag tänker fortsätta leva. Folk brukar säga att de som dör av svår sjukdom äntligen slipper lida mer. Jag kan väl också förtjäna att slippa lida? Jag ska tänka på alla andra innan, och förbereda så att det inte ska bli så jobbigt för dem. Alla ska få sitt personliga brev där jag förklarar.
Men idag ska jag vara stark igen. Låtsas att allt är bra. Skratta och verka så glad så. Hjälpa andra. Allt är bara så jävla fejkat.
