Självskadebeteende

Jag har en dotter på 15 år som skadat sig själv sedan ett år tillbaka. Hon mår dåligt (konstaterad depression) och har dessutom OCD som tar mycket av hennes fokus.  Redan i april tog vi kontakt med BUP-akuten för att få hjälp. Därefter har det varit väntan, väntan, utredning av psykolog, väntan, träff med en läkare och läkemedel (SSRI) utskrivet. Sedan väntan igen. INGET har blivit bättre. Vi har inte ens fått komma fram till en terapeut/psykolog ännu! Efter att jag och min dotter haft en djup och fin relation hela hennes uppväxt känner jag inte heller längre att jag når fram. Hon vill inte prata och jag känner mig helt maktlös. Håller på att gå sönder 🙁

Nu undrar jag – finns det någon som kan rekommendera en bra privat terapeut (psykolog/psykiater) i Uppsala eller Västerås, med erfarenhet av ovanstående?

[Azure Cepevi]

Hej! Egentligen kanske jag inte är till så stor hjälp när det kommer till din egentliga fråga om vart man kan hitta bra terapeuter men jag ville skriva till dig ändå.

Jag känner igen mig i det du skriver om din dotter väldigt mycket! Jag själv är 18 och har mått dåligt väldigt länge, blev för några månader sedan diagnostiserad med en depression. Har även sedan två år tillbaka haft ett självskadebeteende. Något som hjälpte mig var att försöka byta fokus när jag fick impulser att skada mig själv. Och det är såklart supersvårt till en början och det tar tid att lära sig. T.ex. att suga på en isbit eller ta en kall dusch istället, det är inte så skönt så det kan skapa någon slags känsla av att man  ”skadar” eller straffar sig själv. Men det är inte farligt egentligen.

Har under hela min uppväxt alltid haft en bra relation med mina föräldrar men när jag blev sjuk så förändrades den. Eftersom jag skäms väldigt mycket över mitt mående och min diagnos så vill jag oftast inte prata om det, sin dotter kanske känner likadant? Försök påminna henne om att det är okej att känna som hon gör och att du accepterar henne precis som hon är, och att du alltid kommer finnas där!

Mina föräldrar tycker att jag stänger dem ute, att jag aldrig släpper in dem och att de inte når mig, precis som du känner att du inte når din dotter. Ofta tycker jag att mina föräldrar är för på mig, att de ställer för mycket frågor hela tiden, att de bara vill prata om mina ”problem”, vilket gör att jag nästan tappar suget att ens försöka förklara för dem. Även om du älskar din dotter och bara vill henne väl, så tror jag att det ibland är bra att ge henne lite andrum, försök ha lite tålamod. Visa att du finns där och att du gärna lyssnar, men samtidigt så behöver du inte kolla till henne var tionde minut om du förstår vad jag menar. Det är en väldigt svår balansgång, jag vet! Men den är väldigt väldigt viktig.

Det gäller att hitta strategier tillsammans! För ni kommer behöva prata med varandra om ni ska lösa det här. Jag har en strategi tillsammans med mina föräldrar, och det är att jag skriver ner det som jag tycker är jobbigt eller som jag mår dåligt över och skickar det till mina föräldrar. Jag upplever att det är en helt annan sak att skriva och skicka iväg det, än att sitta och prata ”face to face”. Har de några frågor så skickar de ett meddelande till mig med deras frågor, och jag svarar. Vissa saker kanske man måste prata om utan att skicka sms till varandra, men detta kan underlätta en hel del. Ni kanske kan testa!?

Jag tror även att det är bra om du är påläst och förstår din dotters diagnoser. Det kommer vara skönt för henne om hon inte behöver förklara precis allting för dig hela tiden! Du behöver inte kunna precis allt, men det kan vara bra om du har lite förkunskaper.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och din dotter, kram

 

Hej “Azure”. Stort tack för att du tog dig tiden att skriva ett svar och dela med dig av dina erfarenheter. Jag sög i mig varje ord i din berättelse och det gav mig många tankar och bra tips som jag tar med mig. Känner verkligen igen mig i det du beskriver – inte minst att man som orolig förälder blir väldigt “på” och tenderar att titta till sitt barn lite väl ofta kanske…. Att skriva till varandra var ett jättebra tips som jag ska prata med min dotter om att testa. Lika så de kalla duscharna 🙂

Kram och tack än en gång!