Självmordstankar

[Yellow Cepucu]

enda anledningen till att jag fortsätter med att leva är för att jag inte vill göra mina barn ledsna. Jag gråter varje dag för att jag känner mig så värdelös. Hur kan jag ens överväga att ta livet av mig när jag har barn. Jag känner sån skuld och rädsla. min fru vet att jag är deppig just nu men inte om mina självmordstankar. Jag skulle kanske aldrig kunna göra det men samtidigt så orkar jag inte med att känna såhär. Det pendlar hela tiden.

Jag undrar har du någon kontakt med psykvården eller annat stöd?

Hej! Det låter som du är i en period i livet där du upplever stor hopplöshet. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, och det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp, även om det är svårt att tro på just nu.

Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer som gärna lyssnar på dig.

Du kan oxå kontakta din lokala vårdcentral eller en psykiatrisk mottagning för att få hjälp för din depression.

Vänligen,
Mind

[Yellow Cepucu]

Anonym skrev:

Jag undrar har du någon kontakt med psykvården eller annat stöd?

 

Tack för svar. nej… jag har inte tid då min fru jobbar mycket och jag pluggar och har mest ansvar  för barnen, livspusslet… Önskar att jag hade tid men vet inte hur jag ska förklara för familjen. Jag försöker tänka positivt men faller dit gång på gång. För några veckor sedan var det bra i ett par dagar utan självmordstankar men nu är dom tillbaka varje dag. Jag tänket på hur jag ska ta mitt liv men sen så tänker jag på familjen o då kommer tårarna eller bara tomhet och sorg.

Hmm kanske du skulle börja med att skriva om vad du tänker och känner här i den här tråden.

Vad känner du om att ta dig tid för att ta kontakt med någon utanför din familj?

Har du någon nära vän?

[Yellow Cepucu]

Tack för svar. Jag har ingen vän att prata med om detta. Jag kämpar varje dag för att hålla ned tankarna. Det har gått bra ett tag nu men idag kom dom åter. Vet inte varför men jag gick bara ut o letade efter något att knyta en snara av. Jag tyckte knappt att det var konstigt. Fast efteråt så kom självhat och skam. Nu känns det lite bättre igen men behöver nog gå till någon men vet inte hur.

Yellow Cepucu skrev:

Tack för svar. Jag har ingen vän att prata med om detta. Jag kämpar varje dag för att hålla ned tankarna. Det har gått bra ett tag nu men idag kom dom åter. Vet inte varför men jag gick bara ut o letade efter något att knyta en snara av. Jag tyckte knappt att det var konstigt. Fast efteråt så kom självhat och skam. Nu känns det lite bättre igen men behöver nog gå till någon men vet inte hur.

 

Det är inte så konstigt att du känner dig fast i att må dåligt men inte känna dig kapabel att ta steget att ringa VC, Psykiatrin och berätta ärligt om situationen. Depression gör ofta det med människor. Den gör att man vill isolera sig, låtsas inför andra pga skam, att man känner sig fast i situationen. Ett alternativ kan vara att be någon annan hjälpa en med initial kontakt med vården. Att be någon boka tid åt en, ta första telefonsamtalet om man inte kommer över tröskeln själv. Vän, syskon, vem som helst man känner förtroende för egentligen. Eller att man måste tvinga sig att ta sig över hindret att boka en tid så fort som möjligt till sin husläkare eller akut till psykiatrin om mina faktiskt är i tankar på självmord  Du förtjänar professionell hjälp med det här.

Yellow Cepucu skrev:

Tack för svar. Jag har ingen vän att prata med om detta. Jag kämpar varje dag för att hålla ned tankarna. Det har gått bra ett tag nu men idag kom dom åter. Vet inte varför men jag gick bara ut o letade efter något att knyta en snara av. Jag tyckte knappt att det var konstigt. Fast efteråt så kom självhat och skam. Nu känns det lite bättre igen men behöver nog gå till någon men vet inte hur.

Jag ställer alltid upp för en behövande VÄN. Du känner mig inte men vet allt om dessa sjukdomar då jag lidit av dem i hela mitt liv. Otaliga självmordsförsök med återupplivning osv. och jag har 3 barn. Separerade då min depression förstörde allt för mig i alla sammanhang. Har gått igenom ett helvete i mitt liv och känner igen mig i dig och vill inte att du ska gå igenom samma elände. Jag kan vara ditt stöd om du så önskar

Känner precis lika som dig! Har det som dig..   vi får vara starka tillsammans, våra barn behöver goda råd från oss när de själva får barn, eller hur?  Vill också ta livet av mig men tomheten och ångesten över barnen hindrar mig än så länge…

Jag lider med dig och kan inte ge dig något annat råd än att testa o sök hjälp om du inte gjort det tidigare. Jag har levt med svår kronisk depression med ångest o självmordstankar i mer än hälften av mitt 30 åriga liv och sökt hjälp flertal ggr utan bättring så jag har insett att det är såhär mitt liv är. Rädslan har hindrat mig från steget till självmord så jag har vart tvungen o kämpa vidare. Har barn jag också så förstår dina känslor. Ge vården en chans kanske är du inte ett hopplöst fall som jag, tror på dig!

Yellow Cepucu skrev:

enda anledningen till att jag fortsätter med att leva är för att jag inte vill göra mina barn ledsna. Jag gråter varje dag för att jag känner mig så värdelös. Hur kan jag ens överväga att ta livet av mig när jag har barn. Jag känner sån skuld och rädsla. min fru vet att jag är deppig just nu men inte om mina självmordstankar. Jag skulle kanske aldrig kunna göra det men samtidigt så orkar jag inte med att känna såhär. Det pendlar hela tiden.

Jag går igenom exakt samma. Har fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Har ett tryggt liv, med jobb, hem osv. Men saknar bra vänner. Är förtvivlat ledsen, och vet inte varför. Gråter så fort jag är ensam. Även offentligt. Vill hoppa framför tåg när tårarna bara rinner. Försöker hitta något ofarligt att döva smärtan med, men har inte hittat något bra. Tänker att detta är en period som jag bara måste ta mig ur. Men hur? Jag skrämmer mina barn när jag gråter i deras närvaro. Jag ser oron i deras ögon. Så jobbigt! Vad ska man göra? Hålla ut! Prata ut? Söka vård?

Anonym skrev:

Jag går igenom exakt samma. Har fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Har ett tryggt liv, med jobb, hem osv. Men saknar bra vänner. Är förtvivlat ledsen, och vet inte varför. Gråter så fort jag är ensam. Även offentligt. Vill hoppa framför tåg när tårarna bara rinner. Försöker hitta något ofarligt att döva smärtan med, men har inte hittat något bra. Tänker att detta är en period som jag bara måste ta mig ur. Men hur? Jag skrämmer mina barn när jag gråter i deras närvaro. Jag ser oron i deras ögon. Så jobbigt! Vad ska man göra? Hålla ut! Prata ut? Söka vård?

Varför känner du dig värdelös? Ibland för att vi tänker för mycket på det vi inte har och när vi väl får det blir det ändå inte bättre. Vet att det är ett helvete det ni går igenom då jag själv haft min resa i över 20år. Jag vet att det är hemskt när man har barn då det inte förstår vad man går igenom men snälla undvik inte att berätta för din sambo hur du mår för annars vaknar du upp med barn som upplever att de varit skylldiga till ditt mående/frånvaro.