Pink Licoja jag vill börja med att lyfta fram styrkan i det du nyss gjort. Trots att du mår som du gör just nu och trors erfarenheterna av psykiatrin som du har, och trots att du ännu en gång inte fått hjälp på psykakuten, så avstår du ännu en gång från att ta ditt liv och loggar istället in här, och skriver ner din historia för att kunna få stöd av oss. Denna handling utstrålar allt annat än att du vill dö. Det utstrålar att du är en fighter utan dess like. Jag tror på dig. Även om självmord är psykiatriska olycksfall och inte ett resultat av svaghet.
Jag håller med övriga om förändring av arbetssituation och terapi för din borderlineproblematik. Om den beror på traumatiska upplevelser i livet kanske du i terapin både behöver bearbeta det förflutna och arbeta med nuet.
Jag vill också berätta för dig om min syster. Under hela sin tonårstid självskadade hon, var suicidal och åkte fram och tillbaks mellan hemmet och psykakuten. Hon pratade ständigt om att hon inte ville leva längre och det gick inte att nå fram till henne i den hopplöshet hon befann sig i. Jag trodde knappt att jag skulle få se henne växa upp. Hon utreddes tillsist för borderline. Det som jag tror bidrog till att hon tillsist kom tillbaks till livet och blev frisk från borderlinesymtomen, var att hon började med hård fysisk träning. Att ta ut sig fysiskt verkade lindra hennes ångest så jag tänker att det kan vara en bra metod, förutsatt att man börjar på den nivå man är och det inte övergår i träningsberoende och/eller ätstörning. Om det finns någon hård träning eller sport som du tycker verkar rolig så kanske det kunde vara värt att testa. Prio 1 är att du får en förbättrad jobbsituation. Och därefter- om du kan hitta någonting som hjälper dig att uthärda fram tills att du hittar rätt hjälp och den börjar ge effekt, så tänker jag att det kunde vara till stor hjälp för dig.
