Hem > Forum > Depression > Självmordsförsök

Självmordsförsök

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Varför överlevde jag mitt självmordsförsök?
    Jag funderar ofta på den frågan. Jag kan ligga och grubbla på det hela nätter och hela dagar.
    Varför kunde jag inte bara fått somna in som jag ville?

    Jag ser ingen framtid i mitt liv. Jag vill inte ens ha en längre. Det känns för ansträngande och svårt. Jag har tänkt att det kanske finns en mening med att jag överlevde. Men jag vet inte, det känns inte som att jag har något att komma med i den här världen. Jag har inget att bidra med. Det känns hopplöst. Dagarna efter att jag blev utskriven från sjukhuset så var jag tacksam, detta kanske var meningen. Men nu känner jag mig arg och besviken. Istället för att få somna in så finns jag kvar i detta helvete. Jag kunde ha fått slippa så mycket lidande.
    Jag tänker hela tiden på att jag ska försöka igen, men jag tror inte jag kan. Det finns människor som jag bryr mig om och jag vill inte att de ska leva i sorg. Jag bryr mig för mycket. Jag lever bara för andra, inte för mig själv. Jag kan inte utsätta min familj för detta igen men jag är helt slut nu. Vet inte hur länge till jag orkar.

    Jag förstår din känsla och känner igen mig i mycket.

    Jag kan också ha svårt att begripa meningen med att leva när livet bara består av sorg och plågor utan någon annan framtidsutsikt. Jag hade accepterat de problem och depressioner som jag redan gått igenom, om jag sett någon vändning och ljusning framöver.

    Men utan detta känns livet bara som ett enda sisyfosjobb utan någon lättnad eller lindring. Jag vill inte fortsätta slitas ut till det inte finns något kvar av mig. Jag vill inte plågas tills jag bara inte orkar längre.

    Första gången jag tänkte på självmord var jag 15. När jag var 16 så var jag redo och hade bestämt allt. Jag skrev ett avskedsbrev som tyvärr hamnade i fel händer. Ett jävla ståhej blev resultatet. 2017 var det åter dags, jag fick diagnoser som PTSD och depression och livet var svart. Jag lever fortfarande men den senaste tiden har och är hemsk. Jag är där igen. Tänk om jag denna gång inte står emot mig själv?

    Jag känner igen mig själv i det, varför överlever jag alltid? Jag har varit deprimerad hela livet, (66år) kunnat dö otaliga gånger, både i olyckor och för egen hand. Men har alltid ”klarat” mig. Har ofta frågat mig varför? Jag orkar inte med det här helvetet. Jag har aldrig varit glad, vet inte vad det innebär. Min historia är oändlig så jag nöjer mig med att skriva det här så länge. Hoppas någon vill svara på detta inlägg. Om inte annat så tar väl coronan hand om saken.

    Vilken välsignelse att du överlevde!
    Även om du kan tvivla på det ibland, kommer det komma en dag som detta kommer
    att bli lika självklart för dig som den kärleken som du känner för dina nära.
    Sluta aldrig att hoppas och kämpa för att må och bli bättre. Sök hjälp där det
    finns hjälp att få. Nedan skriver jag några få ord som förhoppningsvis kan hjälpa
    dig att se på din situation från ett nytt perspektiv:

    Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling.  Svaret på den här frågan är att ingen människa  finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden.

    Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden. Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga.

    Långt in i din själ vet du, att livet är en gåva för anden som egentligen definierar livet i dig. Det är bl.a. till för att anden ska  utvecklas och sakta men säkert, genom otaliga många existenser, uppnå en högre nivå av moralisk och intellektuell utveckling, och som konsekvensen därav leva lyckligt och i perfekt harmoni med sig själv och i sin roll i universum.

    Låt faktumet att du bryr dig så mycket om andra människor hjälpa dig att bli bättre. Vi alla behöver kärlek, både ge och få. Du är älskad även det inte kan kännas så.

    Det finns så mycket mer att säga om det. Jag hoppas att du finner kraft att ta dig igenom denna mörka stund i ditt liv. Efter den mörka natten kommer alltid solen upp.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.