Hem > Forum > Depression > Självmordsförsök
Självmordsförsök
-
Varför överlevde jag mitt självmordsförsök?
Jag funderar ofta på den frågan. Jag kan ligga och grubbla på det hela nätter och hela dagar.
Varför kunde jag inte bara fått somna in som jag ville?Jag ser ingen framtid i mitt liv. Jag vill inte ens ha en längre. Det känns för ansträngande och svårt. Jag har tänkt att det kanske finns en mening med att jag överlevde. Men jag vet inte, det känns inte som att jag har något att komma med i den här världen. Jag har inget att bidra med. Det känns hopplöst. Dagarna efter att jag blev utskriven från sjukhuset så var jag tacksam, detta kanske var meningen. Men nu känner jag mig arg och besviken. Istället för att få somna in så finns jag kvar i detta helvete. Jag kunde ha fått slippa så mycket lidande.
Jag tänker hela tiden på att jag ska försöka igen, men jag tror inte jag kan. Det finns människor som jag bryr mig om och jag vill inte att de ska leva i sorg. Jag bryr mig för mycket. Jag lever bara för andra, inte för mig själv. Jag kan inte utsätta min familj för detta igen men jag är helt slut nu. Vet inte hur länge till jag orkar.Avregistrerad användareJag förstår din känsla och känner igen mig i mycket.
Jag kan också ha svårt att begripa meningen med att leva när livet bara består av sorg och plågor utan någon annan framtidsutsikt. Jag hade accepterat de problem och depressioner som jag redan gått igenom, om jag sett någon vändning och ljusning framöver.
Men utan detta känns livet bara som ett enda sisyfosjobb utan någon lättnad eller lindring. Jag vill inte fortsätta slitas ut till det inte finns något kvar av mig. Jag vill inte plågas tills jag bara inte orkar längre.
Avregistrerad användareFörsta gången jag tänkte på självmord var jag 15. När jag var 16 så var jag redo och hade bestämt allt. Jag skrev ett avskedsbrev som tyvärr hamnade i fel händer. Ett jävla ståhej blev resultatet. 2017 var det åter dags, jag fick diagnoser som PTSD och depression och livet var svart. Jag lever fortfarande men den senaste tiden har och är hemsk. Jag är där igen. Tänk om jag denna gång inte står emot mig själv?
Jag känner igen mig själv i det, varför överlever jag alltid? Jag har varit deprimerad hela livet, (66år) kunnat dö otaliga gånger, både i olyckor och för egen hand. Men har alltid “klarat” mig. Har ofta frågat mig varför? Jag orkar inte med det här helvetet. Jag har aldrig varit glad, vet inte vad det innebär. Min historia är oändlig så jag nöjer mig med att skriva det här så länge. Hoppas någon vill svara på detta inlägg. Om inte annat så tar väl coronan hand om saken.
Vilken välsignelse att du överlevde!
Även om du kan tvivla på det ibland, kommer det komma en dag som detta kommer
att bli lika självklart för dig som den kärleken som du känner för dina nära.
Sluta aldrig att hoppas och kämpa för att må och bli bättre. Sök hjälp där det
finns hjälp att få. Nedan skriver jag några få ord som förhoppningsvis kan hjälpa
dig att se på din situation från ett nytt perspektiv:Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling. Svaret på den här frågan är att ingen människa finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden.
Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden. Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga.
Långt in i din själ vet du, att livet är en gåva för anden som egentligen definierar livet i dig. Det är bl.a. till för att anden ska utvecklas och sakta men säkert, genom otaliga många existenser, uppnå en högre nivå av moralisk och intellektuell utveckling, och som konsekvensen därav leva lyckligt och i perfekt harmoni med sig själv och i sin roll i universum.
Låt faktumet att du bryr dig så mycket om andra människor hjälpa dig att bli bättre. Vi alla behöver kärlek, både ge och få. Du är älskad även det inte kan kännas så.
Det finns så mycket mer att säga om det. Jag hoppas att du finner kraft att ta dig igenom denna mörka stund i ditt liv. Efter den mörka natten kommer alltid solen upp.
Hej läst allt ni skrivit, Jag känner samma sak som du. :Varför överlevde jag mitt självmordsförsök?
Har gått tio år nu och det har ju blivit bättre men samtidigt så har ju alla mina vänner hunnit längre i livet då jag fick offra typ 6-7 år till rehabilitering så hann inte med att träffa nån tjej eller planera om jag ska köpa hus eller om jag ska plugga eller så. Det blev bara paus i mitt liv istället känns det som. nu 10 år senare känns det som om att jag är tillräckligt frisk för att orka ta tag i mitt liv igen och nu skulle jag vilja göra något.Vet inte vad jag ska göra och jag får dålig suport från föräldrarna då dom verkar tycka att jag bara ska fortsätta jobba på jobbet som jag tycker suger ur all regi ur mig så orkar inte göra något efter jag slutat. Jag jobbar 08-12 varje vardag. Helgerna känns korta då jag vill göra så mycket jag kan då sen vill ja hinna vila också.
Har en släkting som tog bort sig 2016 och hon lämnade ett brev efter sig. Det hon skrev som jag kommer ihåg var: Jag orkar inte leva för andra längre.
Jag känner till det där med att endast kroppen dör, men även om man fortsätter må skit så kommer man ju ändå ifrån det här helvetet som kallas “liv”. Om man ändå är dömd till helvetet så fortsätter det ju liv efter liv. Frågan är varför och hur länge? Som ande är man i alla fall oåtkomlig för s.k. människor. Vad ska man göra? Och i mitt fall är det ingen som kommer att bli ledsen om jag försvinner.
Jag tror att det kanske är som i Lucifer om det är någon som sett den serien. Helvetet är iaf en slags limbo, så man hamnar i repeat i ett dåligt minne. I mitt fall blir det ju strax innan jag kraschade så kommer återuppleva den tiden om jag hamnar i helvetet. Tror knappast att jag ska tänka på det för mycket för det duger inget till. Fokusera på nuet och försöka göra livet bättre! 🙂
Jag känner till det där med att endast kroppen dör, men även om man fortsätter må skit så kommer man ju ändå ifrån det här helvetet som kallas ”liv”. Om man ändå är dömd till helvetet så fortsätter det ju liv efter liv. Frågan är varför och hur länge? Som ande är man i alla fall oåtkomlig för s.k. människor. Vad ska man göra? Och i mitt fall är det ingen som kommer att bli ledsen om jag försvinner.
Vad bra att du känner till att endast kroppen dör när det som vi kallar döden inträffar. Ingen är dock dömd till helvetet, vilket för övrigt inte existerar. Det finns inte i någon bestämd plats, varje sig i denna eller i någon annan värld, avsedd för ett evigt lidande. Likaså existerar inte heller paradiset, som den bestämda platsen i en annan värld som är reserverade för änglar och Guds utvalda. Nej, man måste första symboliken i dessa begrep, helvete och paradis, och förstå att dessa symboliserar, ett inre tillstånd inom var och en av oss, varje sig som reinkarnerade andar i en fysisk värld, eller desinkarnerade andar i den andliga världen. Med denna definition av helvete och paradis skulle man kunna säga att vi själva skapar vårt eget helvete eller paradis, genom att använda vår fri vilja och följa eller byta mot Skaparens naturlagar. Detta “helvete” eller “paradis” bär vi ständigt med oss själva vart vi än befinner oss. Tillståndet av lidande, sorg och alla andra känslor som skulle kunna vara en del av ett inre tillstånd som motsvarar helvetet är dock tillfälligt då allt förändras och utvecklas inom och utom oss, och även om vi kan fördröja vår egen utveckling, kommer vi alla, förr eller senare, genom otaliga existenser, trötta på att fortsätta att lida av våra egna beslut och steg i livet, utveckla oss till ett tillstånd av fullkomlighet med Skaparen och oss själva.
Det stämmer inte att ingen kommer att bli ledsen om du försvinner. Jag kan garantera att de finns många människor i denna, samt i den andliga världen som skulle bli väldigt ledsna om du “försvinner”. Kärleken finns överallt även om vi många gånger inte ser något annat än vårt eget lidande och mörkret inom oss själva. Du är älskad.
Nedan följer några ord som utvecklar dessa tankar ytterligare:
Alla fysiska liv (reinkarnationer) som anden lever skapar en obruten kedja, som en bok där varje nytt kapitel är en fortsättning av de tidigare kapitlen. Mellan varje fysisk existens finns en tid mer eller mindre lång i den andliga världen. Anden är alltid sig själv och aktiv. Det som är gemensamt för oss alla i dessa dubbla tillstånd som anden befinner sig är att anden är resultatet av alla dess erfarenheter genom olika fysiska existenser samt tiden i den andliga världen. Resultatet av allt detta skapar vår individualitet samt känslan av lyckan eller olyckan INOM oss själva beroende på den utvecklingsgrad som vi uppnått. Just det, utveckling. Varför utveckling? Där kommer vi till själva syftet med livet. Vi är alla skapade enkla, okunniga och utan erfarenheter. I vår andlig natur samt utanför oss genom olika existenser och erfarenheter förses vi av Skaparen med alla förutsättningar för att ständigt utvecklas, finna vår egen roll i Universum, samt aktivt bidrar till Skaparens verk som den unika, älskade och oersättliga varelsen vi är. Ju närmare vi kommer dessa mål desto lyckligare blir vi. En egenskap som vi alla andar har gemensamt är vår fri vilja. Du kan välja att ge upp precis som du kan välja att kämpa vidare. Men med fri vilja kommer också ansvaret för våra handlingar.
Ditt nästa liv kommer att vara ett direkt resultatet av hur du väljer att leva det nuvarande. Många andar som valt att ta sina liv har fått möjlighet att berätta hur det gick för dem efter den tragiska handlingen (genom olika medium som har fört detta sedan vidare både i lösa meddelanden samt i olika böcker). Gemensamt för alla är att:
1- De ångrar starkt sitt beslut.
2- De lidandet som de ville slippa och trodde att skulle försvinna har i stället mångdubblats och nått för dem otänkbara former.
3-Reinkarnationen som följer efter det nuvarande livet består av ännu svårare prövningar trots all hjälp man får före och under den nya existensen.
Därför ber jag dig att ta och fundera över dina val i livet samt konsekvenser av dina beslut även efter de som vi kallar döden.
Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över, och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över. Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.
Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, syfte och kraft någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?
När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början. Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.
Allt kan känns mörkt ibland och en känsla av maktlöshet kan infinna sig. Jag lider med er som skriver i denna tråd att det känns så i eran liv och hoppas innerligt att ni finner ett ljus i tunnels ända och lyckas ta er genom denna svåra stund.
Låt oss blicka framåt nu.
Allt gott <3
Du har så rätt i allt du skriver, jag är ju medveten om det, men jag har en svår depression som har pågått så länge jag kan minnas, men i mina ljusa stunder, som visserligen är sällsynta, men det finns i mig så kan jag ju inse att det är precis som du skriver. Men jag undrar, varför är jag deprimerad, och varför ska det behöva kännas så hopplöst? Jag tänker att när man “dör” så ser man ju tillbaka på sitt liv, och så småningom, om jag har förstått det rätt ska man visst planera hur nästa liv ska se ut, men jag har svårt att tro att man planerar ett långt liv fyllt av motgångar och psykiska problem. Man kommer ju inte ihåg sitt förra liv, så undrar man ju varför är det så svårt? Jag tycker i alla fall att det är väldigt intressant att diskutera sånt här, så jag hoppas vi kan fortsätta med det. Det är ju inte så vanligt med människor som är inne på det här.
Nu är slutet nära!!!
Jag försvann vid reinkarnationen!
Det känns lite flummigt för mig, och jag har inte varit sugen på att bli hindu eller buddist de senaste 40 åren.
Att det bara är kroppen som dör är ju en tanke som är svår att motbevisa! Jag menar, vi har ju världens största religion som funnits i 2000 år (längre om man räknar in judendomen som är lite “same, same but different”. Där var ju en flock människor som var villiga att dö för tanken att Jesus hade återuppstått, fast motståndarna hade kunnat plocka fram kroppen om det varit möjligt att motbevisa.
Helvetet har många av oss upplevt en variant av i det här livet, som ju trots allt verkar ganska ändliga, det kan du väl ändå inte förneka? Desto värre om man skall behöva återuppleva det i all evighet. Det ger liksom tanken på ett helvete en ny dimension.
Min längtan är att få slockna som ett ljus! Först brinner det mer eller mindre rökosande, sen släcks det och om ingen tänder det igen är lågan (livet) borta! Men det jävliga är ju om det inte är så, utan det finns en fortsättning! Måste man då ta livet av sig igen, och kan man isåfall det? Fan vet, förmodligen!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.