Insåg helt plötsligt att jag orkade springa lite längre utan att krafterna tog helt slut. Det var ingen omöjlighet att kliva upp morgonen efter heller, men jag vågar inte smsa mig terapeut och avboka tiden som jag hade bokat i desperation. Allt för att inte jinxa “det här”.
“Det här”- som att se land, fortfarande simmande i ett kallt och vågigt hav men med land i sikte. Att säga att “jag mår bra nu” skulle definitivt också vara att jinxa, ja överdriva också för den delen. Men idag har det, hela dagen, varit lite lite mindre dåligt. Går och lägger mig tidigt för att migränen nalkas, inte för att jag inte vill leva. Det känns fint ändå.
Handlar saker som går att laga en maträtt av, inte bara burkar med ravioli, och jag kommer på mig själv med en tanke “i sommar ska jag…”. Som om jag ändå tänkte mig överleva till sommaren. Det är ändå nästan ett halvår. Och jag är inte ens en sommarperson i livets 5 av 5- moments.
Inser att sommarplaner är alldeles för stora. Om inte världen hunnit gå under tills dess så väljer jag att spara sorgen tills dess och gör planer för helgen istället. För konstigt nog har jag varken fått sparken eller blivit sjukskriven. Ännu.
Så, jag skulle, tro det eller ej, vilja umgås med någon i helgen. Umgås är fel ord. Jag skulle vilja ha lite sällskap på en löprunda eller en promenad. Jag skulle önska att jag inte hade sagt upp bekantskapen med alla jag kände medan jag hatade mig själv som mest. Då hade jag haft någon att fråga. Eller har jag någon att fråga? Skammen säger nej, fy, ingen vill umgås med någon som dig. Har skammen kanske rätt? Jag har gjort det igen, knuffat tillbaka mig själv till ruta ett och får börja om. Nytt sammanhang, nya människor som kanske blir till nya vänner. Tills det händer igen.
