ser ingen utväg

Hej. Jag har i drygt 1 år känt mig extremt nedstämd och det senaste halvåret har det spårat ur totalt. Ser ingen utväg. Känner bara den här konstanta känslan av hopplöshet och mörker. Kan bara känna sorg och apati. Var inlagd på psykakuten en vecka i oktober och mådde bättre ett tag efter det, men nu är jag tillbaka på ruta 1. Jag vägrar bli inlagd igen så jag känner att den enda utvägen är att ta mitt liv, men kan inte göra något sånt mot min familj. Blir det någonsin bättre? Det känns som om jag inte kan ta mig ur det här…

Känner en sån stor sorg över att jag spenderat mina första år som ung vuxen i det här mörkret.

Indigo Kopotu

Du frågar om det blir bättre. JA! Du skriver också att du vägrar bli inlagd igen. Begär en samtalskontakt. Nån som du träffar så oft det går. Varje vecka, fler ggr i veckan. Fick hjälp av affektiva mottagningen. Fick till och med en tid varje dag under en period för att ta mig ur sängen. För att prata om anledningen till att fortsätta leva, fortsätta kämpa.

Hur ser det ut med medicinering? Äter du några? Fick till början SSRI, Sertralin. Men kom fram till att jag behövde SNRI, dvs når som höjer noradrenalinnivåerna. Som ger liten push med vakenhet, aktivitet, uppmärksamhet.

Kom ihåg att det inte är ett nederlag att bli inlagd igen. Kanske det som behövs för att bryta mönstret. jag vet känslan av att inte orka. Känslan av att inte orka lida mer av. Meningslösheten.  Men prata om det. Med alla du kan. Var transparent. Beskriv känslan. Andas. Lev.

Be om hjälp. Du behövs för alla.

/S

[Indigo Jysyne]

Hej!

Jag känner med dig. Det är jobbigt att må dåligt. Jag har också mått dåligt tidigare i mitt liv. Det som hjälpte mig mest att börja må bättre var mental träning. Jag spelade in positiva affirmationer på band som t.ex. jag är värdefull, jag är älskad, jag duger etc. Sedan lyssnade jag på dessa gång på gång. Efter ett tag började jag må bättre. Detta hjälpte mig mer än all terapi och mediciner av olika slag. Ge inte upp bara för det är en process.
Varma kramar❤️

Tack för era fina svar! Det kändes väldigt mycket skönare än vad jag trodde att skriva i det här forumet. Just nu går jag på två olika mediciner – en för serotonin och en för dopamin. Håller på att utvärdera medicinen med min läkare så ska se om den behövs justeras. Håller också på och krånglar med psykologkontakt. Det är ju så svårt att hitta någon som funkar och speciellt när det är så långa köer.

Trots att det känns väldigt mörkt ibland så blev jag peppad av era svar. Ska fortsätta kämpa! Livet är värt att leva trots allt.

Kram