Hem > Forum > Depression > Ser ingen framtid

Ser ingen framtid

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag ser ingen framtid för mig. Har förlorat så mycket detta år, både mamma och farmor. Plugget går inte bra och måste göra en omtenta i ett ämne som jag tycker är mycket svårt. Pluggade ihjäl mig inför den tentan men kuggade den. Ser ingen framtid riktigt men känner också att om jag skulle försvinna skulle jag utsätta min familj, framförallt pappa, i en jättejobbig situation då han har förlorat både fru och mamma inom loppet av några månader.

    Det känns som att jag bara tar mig igenom dagarna utan nån vettig mening. Vet inte vad jag ska göra…

    Hej! Jag förstår situationen i skolan då jag själv har det jobbigt. Har inte förlorat någon det här året men jag relaterar till att om jag skulle försvinna så skulle jag utsätta min familj i en jobbig situation, då min mamma har förlorat familjemedlemmar på sista tiden. Jag ser inte heller någon framtid, men jag försöker ta varje dag som den kommer. Jag är så nära på att ge upp men det som stoppat mig från att göra det är min familj, hobby och att jag tänker att det kanske finns en framtid för mig även om jag inte riktigt tror på det själv. Har du någon hobby eller så? Kan vara att du gillar göra något, även om du inte har energin till att göra det. Om du satsar på något du gillar så kanske du får den där vettiga meningen du letar efter, då har allt en mening och du kommer att se hur du faktiskt har en framtid. Personligen känns det som jag är fast och inte kan ta mig någonstans, men jag brukar tänka att jag inte kan ge upp när jag redan kommit så långt och klarat igenom allt annat jobbigt redan. Ang skolan, har du pratat med lärare och kurator etc? Jag har fått lite hjälp, inte mycket, men det kan vara annorlunda för dig och kanske gå bättre. Vill att du ska veta att du inte är ensam och att vi båda kommer klara oss igenom detta.

    Trådstartaren

    Hej! Tack för svar!

    Jag har en hel del hobbys men de har jag inte kunnat utföra pga Corona. Sjunger bl.a. i kör och jag tycker om att gymma, vilket jag inte kan göra just nu.
    Känner fortfarande en slags osäkerhet kring min framtid då jag känner att jag inte duger till just någonting. Blev dock ganska rörd på min födelsedag under julen då det var flera som hörde av sig och grattade mig, alltså att människor tar av sin egna tid för att ringa och gratta mig. Jag känner en stor tacksamhet samt att jag blev rörd av att alla dessa människor hörde av sig.
    Jag skulle kunna skriva till mina lärare angående min situation men jag tror inte de kommer kunna göra så mycket åt detta. De har ca. 350 andra studenter att ha hand om så det blir mycket jobb för dem.
    Tack för att du tog dig tid att svara på mitt inlägg, skönt att veta att det är någon som förstår mig! Och ja, vi tar nog oss igenom detta!

    Sitter i samma sits gällande studierna, men det jag tampas med utöver det är något annat än vad du varit med om. Försöker att inte vara så hård mot mig själv, vilket psykologen och närstående också uppmuntrat mig till, men det är så j*vla svårt. Har varit med om en del omtentor och sena inlämningar för att skydda mitt välmående, och oftast så löser det sig även om det kanske blir på 2:a eller 3:e försöket. Det viktiga är att du mår bra, eller rättare sagt att du inte mår väldigt mycket sämre av att pressa dig själv över gränsen.

    Kan ge rådet att skriva till dina lärare, oavsett om de har +350 st elever så är du en av dom och minst lika viktig. Vill även ge dig en eloge för att du skriver om hur du uppskattade hur dina vänner uppvaktade dig på din födelsedag. Det värmde i hjärtat att läsa och jag är glad för din skull.

    Var inte så hård mot dig själv, visa dina tidigare prestationer uppskattning, är helt säker på att du gjort väldigt bra ifrån dig. Möjligheten till omtenta och sena inlämningar finns till för att hjälpa studenterna.

    Kämpa vidare och fortsätt skriva här om du behöver stöd. Vi är många som bryr oss och förstår!

    Trådstartaren

    Kuggade min omtenta också med en poäng ifrån godkänt. Känner att jag ej kan fokusera på studierna för att känslan av misslyckande håller på att äta upp mig inombords. Får ingen ro och har svårt att sova.
    Känner mig otroligt patetisk också pga att jag borde kunna klara av en sådan typ av motgång då livet kommer att vara fullt av dessa. Blir så jävla less på mig själv och min hantering av situationen.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.