Hem > Forum > Depression > "Såna som du borde tas in på ett dårhus"

"Såna som du borde tas in på ett dårhus"

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Det började för nästan ett år sedan när jag plötsligt fick panikattacker och blev självskadebenägen. Det inträffade i juni då jag träffade någon – numera är vi tillsammans – och bodde hemma fortfarande. Jag vågade aldrig säga något till honom eller till föräldrarna förrän i juli då min mamma såg mig gråta och skrika ur tomma intet. Det var då jag visste att jag aldrig skulle kunna bortförklara ett sådant beteende som hon aldrig har sett mig ha tidigare. Så jag förklarade allt: panikattackerna, självskadebeteendet och självmordstankarna. Såklart förde hon det vidare till pappa så fort vårt samtal var över. Till slut hade hela familjen samlats och föräldrarna sa att de skulle hjälpa mig så gott de kunde, vilket ledde till en bokat möte på psykiatrin. Det slutade med att jag fick en liten påse som innehöll 8 st Atarax-tabletter och ytterligare ett möte på en annan mottagning. På mottagningen reflekterade både jag och psykologen om varför jag helt plötsligt fick dessa panikattacker och självmordstankar. Vi pratade om allt från min mobbade barndom till min nervositet inför antagningsbeskedet från högskolan. Till slut kom jag och psykologen överens om att avvakta tills jag hade fått antagningsbeskedet, då jag skulle få veta om jag hade kommit in på KTH, d.v.s. stanna kvar i Stockholm och inleda ett förhållande med killen jag numera är ihop med, eller på Chalmers, alltså packa ihop, flytta och påbörja ett nytt kapitel.

    Några veckor senare kom det. Jag hade kommit in på KTH, så då förväntade jag mig att depressionerna skulle vara över. Detta skulle vara en positiv vändning, men så blev inte fallet. Jag var glad i några dagar samtidigt som jag kontaktade psykiatrin och meddelade att jag kände mig glad och optimistisk igen. ”Vad kul! Då får vi önska dig ett stort lycka till med studierna. Kom ihåg att du alltid kan ringa oss igen om du får återkommande ångestattacker/självmordstankar eller dylikt.” Naiv som jag var trodde jag aldrig att jag skulle behöva ringa dit igen, så jag svarade med ett ”Javisst absolut, tack för all hjälp! Ha det bra!”. Sen skyndade jag mig för att ringa till min nuvarande pojkvän och säga att jag skulle stanna kvar och plugga (han går också på KTH, så han blev extra glad). Så blev det vi, vilket boostade min lycka ett tag. Sedan vände allt och jag började må piss igen. Depressionerna, självmordstankarna, självskadebeteendet, ångestattackerna… allt! Allt kom tillbaka och jag visste inte varför. Pojkvännen fick veta om situationen senare när jag kom och hälsade på honom på Gotland. Vi grät tillsammans medan han höll om mig. Jag sa till honom att ingen i hans familj får veta om hur jag mådde (+ att det var första gången jag träffade dem när jag berättade för honom om depressionerna, etc., så jag ville inte göra ett dåligt första intryck). Han gick med på det, så länge jag pratade med någon psykolog. Däremot lyssnade jag inte, utan jag trodde att det skulle gå över av sig själv så fort mottagningen på KTH började. Dock blev jag sjuk och fick halsfluss under majoriteten av mottagningen, så jag hann vara med i tre dagar innan allt sket sig. Jag blev mer nedstämd när plugget kom igång på riktigt, för jag var fortfarande sjuk, så jag var konstant trött och pallade inte komma till skolan varje dag, så jag pluggade lite hemma när jag hade energi. Sedan kom tentorna och jag kuggade alla. Det slutade med att jag var sjuk i tre månader. Då var den första kursperioden över, så nu skulle den andra inledas och då jävlar skulle jag göra en comeback. Däremot bråkade jag och min pappa en natt i början av perioden. Tidigare den kvällen gick en fotbollsmatch på TV, och mina föräldrar som är fotbollsfantaster skulle såklart kolla. Pappa hade druckit mycket den kvällen, så han hade inget filter när vi bråkade lite senare. Min mamma låg och sov, så hon hörde inget, trots att vi nästan skrek ihjäl oss. Vi bråkade om hur otacksam jag kunde vara och att pappa förväntar sig mycket av mig i skolan. Jag kontrade tillbaka och frågade honom om han någonsin har tänkt på hur det går för mig i skolan trots hur jag har mått tidigare under året. Han svarade att han aldrig har brytt sig om mig. Utan att tänka tog jag fram kniven och skar mig i armen tills blodet syntes, men pappa gjorde inget för att stoppa mig. När jag var klar höjde han sitt finger och sa ”Nu skärper du dig, lilla gumman. Såna som du borde tas in på ett dårhus!”. Allting jag såg framför mig blev svart. Jag kunde varken tänka eller prata… bara gråta klart.

    Jag berättade för mamma och pojkvännen. Inga fler (på ett tag). Mamma ville såklart lösa det och återgå till att vara en familj igen, men jag ville inte vara involverad i hans liv längre. Jag såg honom inte som min pappa längre. När jag berättade för pojkvännen frågade han mig vad jag skulle göra nu. Det första jag kom att tänka på var: ”Jag vill flytta ut”. Det skulle såklart inte bli lätt, men jag hann leta i några dagar tills en vän skickade ett meddelande om att han skulle iväg och plugga i Schweiz i ett halvår, och att han behövde någon som kunde hyra hans lägenhet under tiden. Jag blev alltför exalterad att jag inte kunde skriva, utan ringa tillbaka och hojta att jag var intresserad. När mina föräldrar fick veta detta verkade pappa fatta att han verkligen var påväg att förlora mig, men han hindrade mig inte. Han förstod att jag ville komma bort, framförallt från honom. Han bad om ursäkt för allt och sa att det var tråkigt att det skulle sluta på det här viset, men han lovade att fortsätta ställa upp för mig oavsett om jag var hemma eller inte. ”Jag begär inget. Du gör som du vill, men jag kommer aldrig förlåta dig för det du sa.”

    Idag är jag inne på min andra månad i lägenheten, och jag mår numera ok. Däremot har plugget inte gått någon vidare alls och jag riskerar verkligen att förlora mitt studiemedel till nästa läsår, samt bli uppflyttad till nästa årskurs (det finns en gräns för hur många högskolepoäng man måste ha klarat för att bli uppflyttad. Det finns en lägre gräns för att kunna behålla studiemedlet). Det har framförallt berott på hur dåligt mitt första halvår har varit, d.v.s. att ha varit sjuk under hela första perioden + storgrälat med pappa och varit deprimerad under den andra perioden = 4 kuggade tentor. Det är sjukt svårt att fokusera på de nuvarande kurserna när man har omtentor att plugga till. På senaste tiden har självmordstankarna och självskadebeteendet kommit tillbaka, samt att jag kollapsar 3-5 ggr i månaden (det skyller jag däremot på stress)?!

    Det finns så mycket mer att berätta, men ville hålla mig så kortfattad jag kunde… men det syns kanske inte, heh. Hursomhelst, jag vet inte vad jag ska göra. Borde jag kontakta en psykolog? Vill informera att jag är dålig på att sätta min hälsa före plugget, så det skulle bli svårt för mig att prioritera ett möte med en psykolog. Har ni tips på hur ni hanterar svåra situationer som påverkar er psykiska hälsa?

     

    Avatar

    Vad tycker du själv?

    Är inte ett första steg att ta kontakt med universitetets kurator och skolsköterska en bra början? Studievägledaren vore väl inte så dumt för att se vad du har för möjligheter att fixa en individuell studieplan – kanske ett studieuppehåll tills du fixat alla tentor som du släpar på?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.