Försöker. Vill komma tillbaka, vill hitta frid igen. Vill komma överens med mig själv. Vill leva för något mer än ”bara” för mina djur – som är de enda som håller mig uppe. Så trött. Så sliten. Bollas fram och tillbaka, antingen är jag för sjuk eller för frisk. När jag försökte få akut hjälp så fick jag till svar ”så länge du inte akut aktivt just nu försöker ta livet av dig så kan vi inte hjälpa dig, vi har fullt”. Och det tragiska i den kråksången är att om jag verkligen försökt hade de tagit in mig i 24 h sen hem igen. Kan inte, vill inte bli inlagd. Vem ska då ta hand om mina hundar? De är de enda som är där för mig. Ingen familj. Min man är numer min särbo för han kan inte förstå/han har inte ork med min ohälsa. Har blivit bollad mellan fem olika psykiska hållplatser (allt från vanlig vc till specialistvård inom psyk) och ingen har ork/plats/tid. Varit stark hela mitt liv. Kan själv. Nu helt plötsligt efter fyra års dubbla arbeten och skiftarbete så small det. Sjukskriven för utmattningssyndrom. Ingen hjälp på 8 månader. Det enda jag vill är tillbaka till jobb. Om jag ändå inte kan få någon hjälp så kan jag lika gärna arbeta. Så ledsen. Så trött. Vill inte mer. Varför ska jag ens bry mig?
