Hem > Forum > Depression > Så svart

Så svart

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 28 totalt)
27
  • Nej , du får inte ta några tabletter för det blir ju ingen lindring för dina anhöriga. Tänk på dem.Du måste berätta precis hur du känner dig. Du borde kanske vara helt sjukskriven. Kontakta läkare. Gör det omgående. Detta du känner kan inte få fortsätta, du måste ju få hjälp nu.

    Du måste tro att det en dag blir bättre….och det gör det. Tro mig. Att man vill fly från sina känslor inombords är en naturlig reaktion när allt känns tungt och nattsvart, och att vilja avsluta och ser möjligheten att avsluta sitt liv är en ”tröst” i det tunga. Tycker också att du ska försöka bli helt sjukskriven, få distans och eventuellt se andra möjligheter i ditt yrkesliv som kanske är en bidragande faktor till att du mår som du gör. Ibland måste man byta miljö för att öht kunna må bättre. Men gör inte dig själv eller dina anhöriga illa med att göra något drastiskt. 💜

    Trådstartaren

    Det sjuka i de hela är att det är min familj och ffa mina barn jag tänker skulle få det så mycket bättre utan mig. De är värde så mycket mer än den mamma jag är nu. Jag ska nog prata med min kurator imorgon men det känns jobbigt att prata om dessa känslor.

    Nej dom skulle sakna dig enormt mycket. Tala med kuratorn imorgon. Annars är det ingen mening. Det bästa för dina barn i alla fall är du. Tänk dig vilket trauma du skulle utsätta dina barn för om du avslutade ditt liv. Det skulle förstöra deras liv. Tänk om nu. Ta tag i ditt liv. Se till att du får rätt hjälp.

    Trådstartaren

    Det är inte så lätt att ”ta tag i mitt liv” när allt är så svart och ljusningen inte går att se. Det ironiska i det hela är att jag i mitt jobb råder personer  med psykisk ohälsa att söka vård men jag har själv svårt att ta hand om mig själv. Jag hoppas de inte vill lägga in mig idag om jag berättar hur jag mår.

    Hur gick det hos kuratorn? Berättade du hur du mår? Fick du den hjälp du behöver?

    Trådstartaren

    Jag berättade allt för kuratorn. Han ville att en sjuksköterska skulle komma in för att han ville att jag skulle söka psykakuten. Jag ville absolut inte det. Mådde riktigt dåligt efteråt och var hemma från jobbet. Kuratorn ringde mig dagarna efter då han var orolig. Vi kom överens om att ha stödjande samtal och att jag skulle söka psykakuten om mina suicidtankar blev starkare. Här en tid till läkaren 28 sep.

    Jag kan bara säga, ta emot hjälpen för detta måste du ha hjälp för och du har rätt att må bra precis som alla andra.

    Blue Falape läser vad du skriver och vill bara hålla om dig. Bra att du berättade allt för kuratorn och tar hjälp, psykakuten med om så krävs. Tänk på allt du redan klarat av, du är stark och kommer att ta dig igenom detta också även om du inte tror det nu!

    Trådstartaren

    Jag har så svårt att se att jag kommer ta mig igenom detta.

    På jobbet håller jag uppe en fasad för att inte bryta ihop fullständigt. Jag kan inte belasta någon mer med hur jag mår.

    Jag kan titta på mina barn och tänka hur mycket bättre de skulle ha det utan mig. Det är som en konflikt, ena sidan säger åt mig att avsluta allt för deras skull och den andra sidan säger stanna kvar.

    Även om ingen runt mig förstår/kan se så är det rätt så svart nu. Jag kommer inte söka psykakuten då jag inte vill bli inlagd mjag förstår ju ändå att det skulle vara det bästa.

    Tack alla för era svar.

    Jag kan förstå och har själv varit där ett flertal gånger. Med det vet jag också att det bästa är om du blev inlagd. Snälla, gör det för din familjs skull, du kommer inte att ångra det. Jag håller alla tummar för dig och din familj och sänder dig massvis med kramar och styrka. ❤

    Jag har så svårt att se att jag kommer ta mig igenom detta. På jobbet håller jag uppe en fasad för att inte bryta ihop fullständigt. Jag kan inte belasta någon mer med hur jag mår. Jag kan titta på mina barn och tänka hur mycket bättre de skulle ha det utan mig. Det är som en konflikt, ena sidan säger åt mig att avsluta allt för deras skull och den andra sidan säger stanna kvar. Även om ingen runt mig förstår/kan se så är det rätt så svart nu. Jag kommer inte söka psykakuten då jag inte vill bli inlagd mjag förstår ju ändå att det skulle vara det bästa. Tack alla för era svar.

    Av ren nyfikenhet; hur kan du veta allt detta? Hur kan du veta att dina barn skulle ha det bättre utan dig? Vet du hur de känner i denna stund? Hur kan du veta vad dina kollegor känner för dig? Hur kan du veta att du är en belastning för dem? Hur kan du veta vad som kommer hända om du lägger in dig själv på psykakuten mot vad som kommer hända om du inte lägger in dig själv på psykakuten?

    Sanningen är den att du inte vet något alls om detta. I själva verket vet du ingenting om framtiden. Allt du vet är ett avslutat liv är en permanent handling som inte går att återta. Resten är en gråzon.

    Likaså när du skriver att allt är svart. Är det verkligen det? För något i ditt sinne har författat det här inlägget, tagit dig tid och skrivit ihop allt. Och därtill svarat på alla svar. Så det finns uppenbarligen något där inne som ropar och skriker efter hjälp. Men det finns också något som är på det klara med att lidandet måste upphöra och att enda vägen är genom att avsluta ditt liv. Kan du, om så bara för ett par minuter, stanna upp och försöka se vad det är? Var i kroppen finns det? Hur kommer dess energi till uttryck? Och är det verkligen du?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 28 totalt)
27

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.