Hem > Forum > Depression > Så svart

Så svart

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27
  • Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Känns som om mörkret bara blir värre. Den 19 maj i år försökte jag begå självmord då allt bara var skit.

    Har provat sertralin, venlafaxin, voxra utan effekt, nu vill psykiatrikern byta igen till vad vet jag ej. Det värsta är att jag har två små barn. Jag önskar bara ett slut på mörkret. Men kan inte se något ljus..

    Jag har under så många år haft en fasad som nu börjar spricka. Detta är mycket jobbigt för mig. Jag jobbar som distriktssköterska så jag har haft så mycket kontakt med människor som mår dåligt men jag är dålig på att ta hand om mig själv.

    Men nu vet jag inte om jag orkar längre.

    Frågan är ju varför du började må dåligt från början? Det finns anledning/ -ar till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och det är det man måste komma till botten med för att finna förändringar och hitta livsglädje igen.

    Kan förstå känslan – när fasaden eller ”muren” börjar spricka. Kanske är det just det som behövs, för att känslor och tankar ska få komma till ytan?

    Jag tror verkligen att tiden är här 😊 för dig att ta hand om dig själv. Vara snäll mot dig själv och våga se vad för tankar som kommer upp som du kanske tryckt undan.

    Finns det något du kan förändra i nuläget för att du ska må bättre? 😊

    Du är inte ensam

    Trådstartaren

    Har en hel del från min barndom/uppväxt att bearbeta. Saker som gjort att min självkänsla är i botten.

    Jag är någon som inte visar mina känslor och inte berättar hur jag mår av rädsla att andra ska uppleva mig som ”konstig. Jag har svårt att lita på att någon faktiskt vill umgås med mig, detta har resulterat i att jag inte har några vänner.

    Jag känner att de runt om har ”tröttnat” på att jag mår dåligt. Problemet med detta är att jag då kommer att bygga upp muren igen, och då kommer den blir mycket svårare för någon att komma innanför den.

    Förstår hur du menar. Att man har en känsla av att tiden är här att våga vara sig själv. Att alla känslor ska vara okej och att man vill bli älskad för den man är.

    Vet du vad 😊 Jag har märkt att så många människor förstår en- när man öppnar upp sig. Det är så ofta vi stänger ute andra i rädsla för att bli avvisade.

    Det låter som att det är viktigt för dig att få bearbeta det du känt/ känner. Går du till en samtalsteraput eller liknande? Kan vara skönt att prata med någon utomstående.

    Jag har haft perioder då jag inte haft många människor kring mig och i de stunderna har jag lagt mycket fokus på mig själv. Att få läka, söka stöd hos psykolog tex, promenera, vara snällt mot mig själv.

    När du ser på dig själv med en vänligare blick och börjar acceptera dig själv så kommer du ha lättare att öppna upp dig och vara sig själv med andra- och när tryggheten i dig själv växer så kommer du känna att du är värdefull och viktig och är det EN människa som inte vill förstå dig eller respekterar sig så finns det 1000 andra som skulle göra det 😊

    Du är inte konstig😊 Du har känslor, tankar och ett bagage som behöver komma upp till ytan.

    Kram!

    Du ska veta att du är värdefull precis som du är. Du måste ha en samtalskontakt, helst psykolog. Jag har haft jobbigt också i många år men det är min familj jag tänkt på alltid , om jag inte orkar, hur ska de orka då? Det kan vara jobbigt med mediciner , jag vet , har också bytt en hel del. Snälla du, fortsätt kämpa, du är inte ensam i detta. Du ska inte bara ha medicin. Ta hand om dig. Massor av kramar.

    Trådstartaren

    Jag har påbörjat samtal med en kurator, så jag har inte bara medicin. Men det är utmattande att gå o prata, är helt slut efteråt. Varje gång kommer han ta upp frågan om mina självmordstankar sa han o jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Om jag erkänner hur illa det är, att jag börjat formulera brev till mina barn och tom kollat upp livförsäkring så kommer jag bli inlagd igen. En inläggning innebär även en anmälan till kommunen så jag har minderåriga barn. Jag orkar inte med detta igen, så jag kommer förmodligen inte säga sanningen av rädsla för vad som kommer att hända.

    Hej! Jag tycker ändå du måste berätta. Vad tror du ska hända? Tror du de omhändertar dina barn om du blir inlagd? Jag tror faktiskt tvärtom. Jag har levt i en våldssituation och hade jag stannat då så hade nog barnen blivit omhändertagna. Du måste få hjälp annars kan du inte ta hand om dina barn. Du får gärna höra av dig igen. Men snälla, ge inte upp. ❤

    Trådstartaren

    Jag tror inte de omhändertar barnen men det är jobbigt att genomgå en utredning. Man känner sig som en mycket dålig mamma och jag vet inte om min sambo orkar med så mycket mer. Jag vet att jag i nuläget inte kan ta hand om mina barn fullt ut och förmodligen är jag ingen bra mamma just nu 😭. Jag ska på samtal på onsdag så jag kan tänka lite till på vad jag ska göra.

    Jag vet inte hur länge till jag orkar, har inga känslor för något just nu..

    Att du inte har några känslor skulle jag tro är för att din kropp & psyke inte orkar hantera mer stress och måste ” koppla ner”. Du tänker och funderar mycket?

    När man inte kan se eller har någon lösning på problemen framkallar även det en inre stress, men ge inte upp, och anklaga inte dig själv. Det löser inga problem. Ta en dag i taget.

    Du måste nog försöka att ta en dag i taget. Allt detta kan ta tid men en dag tror jag att du ser ljusare på tillvaron men ta all hjälp du kan få.

    Trådstartaren

    Jag vet att man ska ta en dag i taget men jag som person är inte än som gör det. Jag vill bara att allt ska vara som ”vanligt”. Jag känner en enorm stress/press (enbart från mig själv) att jag ska må bättre. Jag kan inte tro på att det kommer bli bra en dag, just nu känns det väldigt avlägset. Jag kanske inte skulle jobba just nu då jag har svårt att känna något för något,  jobbar 50% som sjuksköterska på en vårdcentral.

    Det känns så lockande att bara ta en hög tabletter så lättar allt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.