Hem > Forum > Depression > så så svårt att fråga om hjälp.
så så svårt att fråga om hjälp.
-
Avregistrerad användare
jag har sedan början av 2019 mått riktigt dåligt, och jag fick den våren “hjälp” av skolkurator och psykolog. men under den här perioden som jag då gick till psykologen var jag helt i förnekande om att det var något fel på mig, så jag satt inne hos psykologen med en sån osäkerhet och tveksamhet till syftet med besöket vilket gjorde att hon inte ansåg att jag mådde så dåligt- men framför allt ledde det till att jag bestämde mig för att sluta gå dit (tyckte inte heller hon va så bra). eftersom att jag var så hemlighetsfull påbörjades heller aldrig en behandling och jag blev aldrig diagnostiserad.
men nu sitter jag här ett år senare och jag mår bara sämre än vad jag gjorde då och jag VET att jag måste få hjälp och jag måste prata ut och jag måste möta det där läskiga med att berätta men jag bara vet inte hur. to speak or to die. fastän jag har bestämt mig för att jag nu för en gångs skull verkligen behöver hjälp kan jag inte förmå mig att svara något annat än “bra” när frågan “hur mår du?” ställs. det låser sig, går på autopilot JAG VET INTE. det är också att jag inte känner mig bekväm med att berätta för någon av människorna runt om, jag har inga närstående kvar. är helt ensam. men behöver hjälp för jag orkar inte planera hur livet ska ta slut, orkar inte hata mig själv så ofantligt, orkar inte känna mig otillräcklig, som en börda, isolera mig, vara rädd för alla. orkar inte ha en miljon tankar i huvudet på en gång som säger mig hur ofantligt värdelös jag är. jag orkar inte. och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
hur vad när var gör jag? varför varför varför kämpar hela min kropp emot? kan jag ensam som 18-åring kontakta bup eller borde jag prata med mina föräldrar först? -för dEt känns jobbigt. deras förväntningar är att jag skA må bra och att jag inte behöver söka hjälp och att jag isolerar mig och inte träffar vänner är för att jag vill leva ett fridfullt sommarlov när hela min insida egentligen gråter i en tom ekande grotta. vad gör jag nu. jag är alltid ledsen under alla skratt och skämt, har alltid en tyngd sittandes över bröstet och jag har levt med det här så pass länge att jag exakt vet hur jag handskas med det – hur jag tar mig vidare till imorgon. men som sagt känns det tyngre för varje dag, för varje social interaktion och för varje livshändelse i familjen och jag bara tror inte jag kan hålla det uppe så mycket längre. världen går vidare medans jag har suttit kvar ensam i samma båt guppandes mitt i oceanen alldeles för länge. om jag bara trillade i… om någon bara hörde mina hjälprop… ajaj : (
Avregistrerad användareHej där
Hör verkligen ditt rop på hjälp och mitt råd till dig är att du ringer BUP och läser upp det du skrivit ovan. Det ger en bra bild av hur du känner det och kommer att få dem att förstå att du behöver hjälp. Kanske är det lättare om du läser innantill. Det skulle du även kunna göra om du går till vårdcentralen. Skriv av eller skriv ut det du skrivit ( kan du göra på biblioteket om du inte har skrivare hemma) och ta med till vårdcentralen och lämna till den som tar emot dig så kan de läsa själva.
Önskar dig all lycka till.
Varma kramar
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.