Så. Jävla. Annorlunda.

Jag känner mig så jävla annorlunda. Jag tänker inte likadant som de flesta. Jag känner inte likadant som de flesta och tycker inte likadant som de flesta. Jag hittar inte mitt sammanhang.

Känslorna är på utsidan av kroppen och fångar upp allt och slukar det helt. Det förgör mig. Känner mig så jävla misslyckad, att jag borde “kommit längre”. Samtidigt som jag förundras över hur fan jag överlevt ända hit. 33 år. Aldrig haft ett fast jobb, strötimmar här och var, inga betyg att skryta med, några halvfärdiga utbildningar, och två långa sjukskrivningar. Inga vänner, några få ytligt bekanta. Har dock världens finaste sambo, men hur länge ska hen orka med mig? Fattar ju att det tar på krafterna.. Man vill väl ha en partner som är glad, sprallig, snygg och full av ork och nyfikenhet? Inte en blöt fläck med mörkret som ledstjärna allt som oftast?

Har svårt för människor, och människor verkar ha svårt för mig. Iaf det som är jag på riktigt. Jag orkar inte låtsas mer, det förgör mig.

Jag har inte gjort några häftiga jorden runt resor, jag har inte haft någon typisk tonårstid som man “ska” ha och sitta och fnissa åt på parmiddagar medan man jämför bajsblöjor och husköp..

Jag orkar ingenting. Vill ingenting. Kan ingenting.

Ändå kämpar jag varje dag. Men så slog det mig, tänk om jag kämpar för ingenting? Tänk om jag inte kan må bra?

Och så verkar det som att dom som mår bäst, är dom som bryr sig minst om andra och hur deras livsmönster påverkar andra och den här planeten. Hur kommer det sig? Är inte det jävligt orättvist?

Grannarna skrattar och har fest. Trots corona.. Men som sagt… Egoröv verkar vara det sanna livsvalet.. Men så är man inte riktigt den typen. Utan bryr sig om andra. Om vår planet och alla djur. Älskar högt.

Men det har också ett pris att jag börjar hata mer och mer. Så jävla trött på människor i allmänhet. Var är mina människor? Finns dom?

Finns det dom som är lika misslyckade som jag och som man tittar snett på och viskar om och tycker att jag borde kommit längre?

Trots helt olika förutsättningar i livet?! Är det ens rimligt.. Nä fy fan.. Jag orkar inte.. Det är så jävla svart. Så ensamt.. Vad kämpar jag för?

Någon?

[Blue Gupane]

Jag känner mig igen i det du skriver. kanske inte alltid man det mästa. Det hade lika gärna kunnat varit jag som skriver det. Jag vet inte hur mycket det här var till hjälp. Men du ska veta att du är inte ensam att känna som du gör.

Blue Gupane skrev:

Jag känner mig igen i det du skriver. kanske inte alltid man det mästa. Det hade lika gärna kunnat varit jag som skriver det. Jag vet inte hur mycket det här var till hjälp. Men du ska veta att du är inte ensam att känna som du gör.

 

Tack! Det betyder mycket att du bara skrev.

Så du känner och upplever samma saker som jag? Att du “borde” kommit längre etc…?

För mig är det mest bara väldigt mörkt och jag hittar liksom inte ut. I flera flera år har jag kämpat, provat mig fram och jobbat för att må bättre och klara av saker.. Men jag står ändå still verkar det som. Som att jag “sitter bort” Mitt liv medan andra bara flyter på med sina liv och tar steg i riktning mot det dom vill och mår bra av. Hur gör man?

 

Hej! Känner också igen mig, verkligen alltså! Kändes på så vis lugnande att läsa ditt inlägg. Hög igenkänningsfaktor.

Har i många år känt att jag “borde” kommit längre (är 36 år) och skäms i andras ögon över det. Jag är den som “lyckats” absolut sämst av alla jag känner. Det ännu mer skamfyllda, som jag upplever det, är att folk verkar så himla förvånade över att just jag har misslyckats så grovt. Det trodde ingen. Spär absolut på mitt självhat ännu mer och så försöker man kämpa på och ändå händer i princip inga framsteg. Det är så förödande för måendet att stånga sig blodig i sin kamp att få ett bättre liv men ändå inte komma någon vart. För mig är det ofta upp som en sol och ner som en pannkaka. Faktiskt är detta något som skrämmer mig mest med mitt mående. Känner du likadant? Just att åren går och det blir liksom inte bättre?

Har du något speciellt du önskade “hände” i ditt liv? Alltså något område som vore markant annorlunda? Eller är det framförallt helheten av livet som varit hittills? – om du vill säga.

Red Simyna skrev:

Hej! Känner också igen mig, verkligen alltså! Kändes på så vis lugnande att läsa ditt inlägg. Hög igenkänningsfaktor. Har i många år känt att jag ”borde” kommit längre (är 36 år) och skäms i andras ögon över det. Jag är den som ”lyckats” absolut sämst av alla jag känner. Det ännu mer skamfyllda, som jag upplever det, är att folk verkar så himla förvånade över att just jag har misslyckats så grovt. Det trodde ingen. Spär absolut på mitt självhat ännu mer och så försöker man kämpa på och ändå händer i princip inga framsteg. Det är så förödande för måendet att stånga sig blodig i sin kamp att få ett bättre liv men ändå inte komma någon vart. För mig är det ofta upp som en sol och ner som en pannkaka. Faktiskt är detta något som skrämmer mig mest med mitt mående. Känner du likadant? Just att åren går och det blir liksom inte bättre? Har du något speciellt du önskade ”hände” i ditt liv? Alltså något område som vore markant annorlunda? Eller är det framförallt helheten av livet som varit hittills? – om du vill säga.

 

Ja jag känner igen det. Känner sådan jävla stress i det. Och så hatar jag såna där citat “lev varje dag som om det vore den sista” eller typ “livet är kort, lev nu”.. Jaha ja men tack.. Nu känns det bättre och mindre stressande.. Knappast en människa som mått särskilt dåligt i sitt liv som kommit på den typen av idioti.

“nu ska jag skriva nåt som sparkar på dom som redan ligger ja vilken bra ideeee”…

Det är en blandning. En helhet inatt jag velat och vill må bättre. Men också specifika saker, som att köpa hus, skaffa barn, resa.. Ha ett roligt jobb och pengar som innebär att jag inte behöver tänka på varenda inköp.. Tror det är rätt vanliga saker som de flesta tar för givet och bara får som självklarheter.. Vad önskar du hände i ditt liv?

Fan alltså.. Nu skrattar vår jävla granne och gapar.. Jag tål inte dom. Tål inte människor som skrattar och mår bra. Känns bara som ett hån :'( där sitter dom i sin jävla soffa och har ork och lust till att sminka sina jävla trynen och bara tycka att dom är bra och må gott och tydligen kunna uppenbart ignorera verkligheten utanför också.. Suck.

Hur blir man en egoröv? Känner inte att det är något jag vill vara, eftersom jag tycker att det är ett jävligt rövigt bettende.. Men dom verkar ju må bättre iaf. Men likförbannat på fel grunder..

Vad jobbigt det låter med grannarna du har! Huu. Ja, jag har faktiskt läst att forskning visat att ju lyckligare man är desto mindre benägen är man tydligen till att finnas där för andra. Inte klokt egentligen! Läst också att t ex chefer eller personer med makt oftare kör för fort eller mot rött, ger sig själv fördelar på olika sätt. Har för mig att det var någon mekanism som spelar in att man tror man står över andra och är extra “viktig” – att det som sker på arbetsplatsen tar man med sig ut i samhället och agerar därefter. Riktigt creepy! Det fina är däremot att det har visat sig att personer som t ex har mindre pengar oftare är mer altruistiska. Personligen har jag hellre hjärtat på “rätta stället” än är ett svin? Men visst är det en klen tröst! Kan du roa dig med något när det gäller dem här grannarna? Jag har funderat på det med mina snobbiga grannar att jag skulle vilja göra nåt hyss bara för att underhålla mig själv när jag tycker de är allt för bajsnödiga.

 

Hej!
Jag känner också igen mig i det som du skriver, framför allt det om att inte ha kommit längre i livet. Jag är 50 år och har aldrig lyckats få en fast anställning, bara kortare vikariat och praktikplatser via Af. Eftersom jag aldrig har haft en riktig lön utan levt mer eller mindre på existensminimum hela mitt vuxna liv så har jag inte haft råd att skaffa körkort och köpa en bil. Jag har inte kunnat resa varken inom Sverige eller utomlands. Jag har några få vänner men de har fullt upp med sina familjer så det är långt mellan gångerna vi hörs av, jag har ändå inte nåt nytt och roligt att komma med. Jag har varit singel i över 10 år och har inga förhoppningar att få uppleva kärlek igen. Jag har en vuxen son som är 25 år och som redan har kommit längre än mig i sitt liv med fast jobb, bil och resor, det glädjer jag mig mycket åt. Jag är sjukskriven sen flera pga svår social fobi med vidrig ångest och skamkänslor över att jag inte har kommit längre i livet. Jag brukar sällan svara andra men jag känner så mycket med dig att jag ville berätta att du inte är ensam. Kram

Red Simyna skrev:

Vad jobbigt det låter med grannarna du har! Huu. Ja, jag har faktiskt läst att forskning visat att ju lyckligare man är desto mindre benägen är man tydligen till att finnas där för andra. Inte klokt egentligen! Läst också att t ex chefer eller personer med makt oftare kör för fort eller mot rött, ger sig själv fördelar på olika sätt. Har för mig att det var någon mekanism som spelar in att man tror man står över andra och är extra ”viktig” – att det som sker på arbetsplatsen tar man med sig ut i samhället och agerar därefter. Riktigt creepy! Det fina är däremot att det har visat sig att personer som t ex har mindre pengar oftare är mer altruistiska. Personligen har jag hellre hjärtat på ”rätta stället” än är ett svin? Men visst är det en klen tröst! Kan du roa dig med något när det gäller dem här grannarna? Jag har funderat på det med mina snobbiga grannar att jag skulle vilja göra nåt hyss bara för att underhålla mig själv när jag tycker de är allt för bajsnödiga.

 

Ja, alltså.. Jag orkar inte riktigt, och framförallt inte när jag mår som en röv själv.. :'( jag fick hundsällskap i helgen, så jävla mysigt. Djur är verkligen läkande, tack för dom!

Gick en promenad innan. Svinkallt och massor med folk just dit vi gick.. Såklart. Fick panik och stress av att bara se dom. Och avundsjuk på att dom förmodligen inte lagt en tanke på att det skulle kunna vara något jobbigt. Säkert bara såna som gillar mycket folk omkring sig du vet.. Så att dom där men sin hemmagjorda varma choklad i termos, med deras ungar skrikande i pulkabacken och perfekt matchade kläder.. Ja hela jävla kitet. Usch.. Såna som har koll på sitt liv (kanske är lättare när man skiter i andra) som sorterar sopor på söndagarna, planerar måltider, går till jobbet och mår bra av det, umgås med vänner dom har och planerar för nästa resa och köper onödiga prylar.. :'( mådde sämre igen när jag varit ute. Blev bara en påminnelse om att jag är så jävla misslyckande och annorlunda.. Och så mötte jag såklart grannen och hennes kille ute.. Även dom perfekt matchade kläder, sminkad och skrattandes.. Där gick jag, fullt omatchad, blek och jävlig.. Nä fy fan..

Min sambo var också med ute, men han blev glad av att se alla jävla människor och längtar efter mer sånt själv.. Känner mig så jävla fel..

Sjukt egentligen det där du skrev om att ju bättre man mår desto mindre bryr man sig.. Så jävla sjukt. Det borde väl för fan vara tvärtom? Nä.. Egorövar finns det som sagt gott om. “så länge jag har mitt så får du skylla dig själv att du ligger där du ligger. Det är ju bara att rycka upp sig och tänka positivt”…

Haha, åh snälla berätta, har du några hyssplaner? Kanske jag kan låna någon vid eventuellt krisläge 😀 haha

Anonym skrev:

Hej! Jag känner också igen mig i det som du skriver, framför allt det om att inte ha kommit längre i livet. Jag är 50 år och har aldrig lyckats få en fast anställning, bara kortare vikariat och praktikplatser via Af. Eftersom jag aldrig har haft en riktig lön utan levt mer eller mindre på existensminimum hela mitt vuxna liv så har jag inte haft råd att skaffa körkort och köpa en bil. Jag har inte kunnat resa varken inom Sverige eller utomlands. Jag har några få vänner men de har fullt upp med sina familjer så det är långt mellan gångerna vi hörs av, jag har ändå inte nåt nytt och roligt att komma med. Jag har varit singel i över 10 år och har inga förhoppningar att få uppleva kärlek igen. Jag har en vuxen son som är 25 år och som redan har kommit längre än mig i sitt liv med fast jobb, bil och resor, det glädjer jag mig mycket åt. Jag är sjukskriven sen flera pga svår social fobi med vidrig ångest och skamkänslor över att jag inte har kommit längre i livet. Jag brukar sällan svara andra men jag känner så mycket med dig att jag ville berätta att du inte är ensam. Kram

 

Hej! Vad fint att du skrev till mig, tack!

Jag blir så ledsen av att läsa det du skriver, det känns så orättvist..! Hur kan det se ut så här? Att mer ska mer ha, och mindre får mindre.. :'(

Jag vill ändå tro på att det finns något annat för oss som kämpar, att det ska visa sig vara “värt” det.. Men man blir ju högst tveksam..

Jag skulle vilja tycka om människor, att vara med människor och så.. Men dom gör det så svårt för mig då jag hela tiden får bevisat för mig varför jag inte gör det 😉 några få undantag såklart, men generellt sett är det så jävla mycket lättare med djur! Kram

Känner också så. Hatar människor. Hatar hur jävla lyckliga och lyckade de är. Hur de bara fixar allt så lätt. För mig är det mesta svårt. Ändå tycker jag att du är lyckligt lottad som har en sambo. Jag har försökt så många gånger med kärlek, men jag blir alltid lämnad.