Idag kom den. Domen över mitt liv. Lever sedan drygt 20 år med kronisk depression, medicinerar med mååånga olika preparat. Har alltid haft en grav sömnstörning, detta sedan tidig barndom. Privat precis allt. Varit inneliggande på psykiatrisk avdelning, visserligen för 20 år sedan, men minnena är starka och kvar. Allt förvärrades dock när min mamma suiciderade år 2000. Så jag borde verkligen inte känna såhär- att nu är det min tur. Jag har lovat mig själv, speciellt sedan jag fick min älskade dotter för 18 år sedan, att jag aldrig skulle utsätta henne för det traumat jag gått igenom. Men; nu ska mina receptorer bli hälsosamma. Min insomningsmedicin ska bort- trots att jag går igenom en stressreaktion, som var det jag sökte akut för. Läkaren talade om för mig att det är för min egen skull. Jag grät och fick ett lugn. Nu är det dags för mig. Jag har sparat tabletter en längre tid, för jag har varit rädd för den här dagen, och känner att det är min enda möjlighet. Jag är inte hysterisk. Jag vill bara inte mer. Jag äter en låg dos av insomning, visserligen varje dag, men jag är så känslig för sömnbrist. Jag har kämpat så mycket, och tog mig igenom mammas suicid – ja hur gjorde jag det? Har jag ens gjort det? Kan jag känna såhär utan att svika mamma- och min dotter? Nu gråter jag. Rädd- fast ändå inte.
