psykolog tog inte mina självmordsplaner på allvar

Jag vet inte om någon kommer läsa detta, men kände att jag behövde skriva av mig.

Är så himla trött och ledsen över att jag blir behandlad på detta sättet. Från min egen familj, men även från min psykolog. De säger bara att jag får sluta upp med dem tankarna/rycka upp mig. Psykologen gör nästan så att jag mår ännu sämre, och får en massa skam-känslor för att jag känner som jag gör. Jag vill ta livet av mig varje dag, varje timme, varje sekund 🙁 men det är tydligen inte så farligt.

Haft flera självmordsförsök under 1 år och blivit inlagd på sjukhus 3 gånger… och nu känner jag på riktigt att jag vill ge upp. Mina föräldrar stöttar mig inte, mina vänner förstår inte heller och inte min psykolog. Det finns igen mer lycka eller framgång för mig att hitta, det känns som att det är ödesbestämt att jag ska dö i ung ålder. Jag vågar heller inte söka till psykiatri akuten, för jag vill bara försvinna och inte leva längre.

Det är ledsamt att läsa din berättelse där det verkar som om du inte blir tagen på allvar. Vi talar om det allvarligaste man kan göra mot sig själv. Då är det klart att man behöver allt stöd man kan få.

Du ska inte känna skam för att du mår dåligt. Jag förstår att relationen mellan dig och psykologen inte är den bästa. Det är viktigt att kommunikationen och kemin mellan er fungerar. Det måste gagna dig på något sätt. Ni talar ju trots allt om saker som man inte tar upp med vem som helst. Har du någon möjlighet att byta psykolog?

Det som jag tycker är särskilt beklämmande är att du inte får det stöd du skulle behöva få från dina föräldrar. Att bli förälder är den största gåvan i livet, och där ingår att kunna ge trygghet och vägledning till dig som växer upp.

Vad skulle du säga är den största anledningen till att du inte vågar söka upp psykiatriakuten? Det kan vara det du behöver när det känns som värst.

Du behöver tala med någon som tar dig på allvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon som du känner sedan tidigare. Huvudsaken är att du får prata med någon.

Det var bra att du tog dig tid att skriva ner dina tankar. Du har gjort någonting bra mot dig själv när du beskrev hur du känner just nu. Du är ärlig mot dig själv och kan samtidigt få de som läser din berättelse att reflektera över hur man själv mår.

Jag önskar dig det bästa!

Anonym skrev:

Det är ledsamt att läsa din berättelse där det verkar som om du inte blir tagen på allvar. Vi talar om det allvarligaste man kan göra mot sig själv. Då är det klart att man behöver allt stöd man kan få. Du ska inte känna skam för att du mår dåligt. Jag förstår att relationen mellan dig och psykologen inte är den bästa. Det är viktigt att kommunikationen och kemin mellan er fungerar. Det måste gagna dig på något sätt. Ni talar ju trots allt om saker som man inte tar upp med vem som helst. Har du någon möjlighet att byta psykolog? Det som jag tycker är särskilt beklämmande är att du inte får det stöd du skulle behöva få från dina föräldrar. Att bli förälder är den största gåvan i livet, och där ingår att kunna ge trygghet och vägledning till dig som växer upp. Vad skulle du säga är den största anledningen till att du inte vågar söka upp psykiatriakuten? Det kan vara det du behöver när det känns som värst. Du behöver tala med någon som tar dig på allvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon som du känner sedan tidigare. Huvudsaken är att du får prata med någon. Det var bra att du tog dig tid att skriva ner dina tankar. Du har gjort någonting bra mot dig själv när du beskrev hur du känner just nu. Du är ärlig mot dig själv och kan samtidigt få de som läser din berättelse att reflektera över hur man själv mår. Jag önskar dig det bästa!

 

Hej!

Jag trodde aldrig att någon skulle svara på mitt inlägg. Men jag tackar dig så mycket, verkligen! Du gjorde min dag, seriöst!

Jag har funderat på att byta psykolog vid flera tillfällen, men det har alltid lagts på hyllan då jag upplevde att psykologen tog illa upp när jag ville byta till någon annan. Samtidigt känns det som att jag måste “värna” om den kontakten med psykologen jag har, för det känns bättre att ha någon att prata med istället för ingen alls. Därför vågar jag liksom inte att riskera vara utan hjälp om du förstår vad jag menar.

Min pappa lämnde mig i princip förra året när jag blev diagnostiserad med svår depression och självskadeimpulser… han åkte på semster med sin nya tjej. Han sa att det var min mamma som gjorde mig sjuk och flydde bara bort från mig, inte ens när jag var på sjukhus så kom han för att hälsa på mig eller fråga om jag lever överhuvud taget. Mamma känner jag gör mycket mer för mig än vad min pappa har gjort i hela 18 år men ibland blundar hon för sanningen när jag berättar som jag känner: Att jag vill dö, och inte ser en annan utväg längre. Känner att det inte var meningen att jag skulle finnas i världen.

Största anledningen att jag inte söker till psykiatriakuten är för att jag vill inte bli så där svag igen som jag har varit tidigare… jag blir så himla nedstämd där och det känns som att jag faller tillbaka i stort mörkt, svart hål som är fyllt med tankar om att jag aldrig kommer att bli frisk igen: att jag kommer vara tvungen att vara inlagd resten av mitt liv så att jag går miste om hur mitt liv egentligen kunde ha sett ut. Mina framtidsdrömmar om att plugga utomlands, uppnå en karriär som förgyller mig, träffa kärleken, giftemål, barn, vänskaper, hundar… Men nu när jag skriver detta så märker jag att tar jag steget -att ta livet av mig så kommer definitivt inte dem drömmarna förverkligas. Men det kanske bara är som det låter, -drömmar som inte går i uppfyllelse.

Det är också läskigt att våga ta steget att söka till akuten eftersom det finns liksom ingen återvändo, jag är inlåst och min frihet är borttagen… Och jag kan inte ta mig därifrån för att kunna göra mig illa. Det känns verkligen som ett nederlag och en stor förlust av framsteg jag har gjort om jag söker akuten och blir inlagd, känner hur min familj blir besvikna och kommer ta avstånd från mig. Då har jag ingen i hela världen kvar hos mig, alla lämnar mig… och snart vill jag vara den som lämnar alla.

 

Tack för att du tog din tid att skriva tillbaka till mig, och om du läser mitt svar så vill jag tacka dig igen! Önskar dig allt gott!

 

 

Hej, beklagar verkligen att även du mår så dåligt. Känner igen mig så mycke i de du skriver. För mig går de väl upp och ner men när de gäller vården har det alltid gett mig falska hopp och besvikelser. Något som verkligen skrämmer mig är att jag under många år i sjukdomen och psykisk ohälsa över lag fått se att vården verkligen saknar kunskap i många områden. Jag läser ofta min journal. Reagerade starkt över vad dom skrivit efter ett av mina destruktiva episoder med suicidbeteende. Hade gjort dumma saker men klarat mig utan att söka vård, men de tog dom inte på allvar. Dom skrev att dom ansåg inte mitt beteende som allvarligt eftersom jag i efterhand hört av mig och berättat om det i hop om att få hjälp. De jag tolkar av detta är alltså att det enbart är allvar när man håller destruktivitet för sig själv, man ses inte som i behov av hjälp fören det är försent. Hur ska man hjälpa om man inte aggerar när man väl har förmågan att göra de.

Jag förstår dig, men du är inte ensam. Jag tror på att hjälpa varandra. Människor som vet vad detta är har nog bästa förståelse och därmed bättre råd.

Ta hand om dig

Anonym skrev:

Hej, beklagar verkligen att även du mår så dåligt. Känner igen mig så mycke i de du skriver. För mig går de väl upp och ner men när de gäller vården har det alltid gett mig falska hopp och besvikelser. Något som verkligen skrämmer mig är att jag under många år i sjukdomen och psykisk ohälsa över lag fått se att vården verkligen saknar kunskap i många områden. Jag läser ofta min journal. Reagerade starkt över vad dom skrivit efter ett av mina destruktiva episoder med suicidbeteende. Hade gjort dumma saker men klarat mig utan att söka vård, men de tog dom inte på allvar. Dom skrev att dom ansåg inte mitt beteende som allvarligt eftersom jag i efterhand hört av mig och berättat om det i hop om att få hjälp. De jag tolkar av detta är alltså att det enbart är allvar när man håller destruktivitet för sig själv, man ses inte som i behov av hjälp fören det är försent. Hur ska man hjälpa om man inte aggerar när man väl har förmågan att göra de. Jag förstår dig, men du är inte ensam. Jag tror på att hjälpa varandra. Människor som vet vad detta är har nog bästa förståelse och därmed bättre råd. Ta hand om dig

 

Hej, stort tack för svar <3

Det är verkligen så som du beskriver vården som jag känner just nu… att man inte kommer få hjälp förens man pratar med en vettig person som vet vad man går igenom och kanske har upplevt det själv. Jag kommer ihåg att jag ska till min psykolog i torsdags när vi skulle boka en ny tid att jag inte kommer då. För att jag kommer inte att finnas mer. Psykologen uttryckte inte ens någon oro eller liknande, utan sa bara att om det är nåt akut får du söka till akuten, men jag vill verkligen inte det eftersom jag bra vill ta livet av mig just nu.

Tack så himla mycket för ditt meddelande, det gjorde mig väldigt glad. Jag tror också på att vi måste ta hand om varandra, för det är vi värda.

Ta hand om dig med!

 

 

Anonym skrev:

Hej! Jag trodde aldrig att någon skulle svara på mitt inlägg. Men jag tackar dig så mycket, verkligen! Du gjorde min dag, seriöst! Jag har funderat på att byta psykolog vid flera tillfällen, men det har alltid lagts på hyllan då jag upplevde att psykologen tog illa upp när jag ville byta till någon annan. Samtidigt känns det som att jag måste ”värna” om den kontakten med psykologen jag har, för det känns bättre att ha någon att prata med istället för ingen alls. Därför vågar jag liksom inte att riskera vara utan hjälp om du förstår vad jag menar. Min pappa lämnde mig i princip förra året när jag blev diagnostiserad med svår depression och självskadeimpulser… han åkte på semster med sin nya tjej. Han sa att det var min mamma som gjorde mig sjuk och flydde bara bort från mig, inte ens när jag var på sjukhus så kom han för att hälsa på mig eller fråga om jag lever överhuvud taget. Mamma känner jag gör mycket mer för mig än vad min pappa har gjort i hela 18 år men ibland blundar hon för sanningen när jag berättar som jag känner: Att jag vill dö, och inte ser en annan utväg längre. Känner att det inte var meningen att jag skulle finnas i världen. Största anledningen att jag inte söker till psykiatriakuten är för att jag vill inte bli så där svag igen som jag har varit tidigare… jag blir så himla nedstämd där och det känns som att jag faller tillbaka i stort mörkt, svart hål som är fyllt med tankar om att jag aldrig kommer att bli frisk igen: att jag kommer vara tvungen att vara inlagd resten av mitt liv så att jag går miste om hur mitt liv egentligen kunde ha sett ut. Mina framtidsdrömmar om att plugga utomlands, uppnå en karriär som förgyller mig, träffa kärleken, giftemål, barn, vänskaper, hundar… Men nu när jag skriver detta så märker jag att tar jag steget -att ta livet av mig så kommer definitivt inte dem drömmarna förverkligas. Men det kanske bara är som det låter, -drömmar som inte går i uppfyllelse. Det är också läskigt att våga ta steget att söka till akuten eftersom det finns liksom ingen återvändo, jag är inlåst och min frihet är borttagen… Och jag kan inte ta mig därifrån för att kunna göra mig illa. Det känns verkligen som ett nederlag och en stor förlust av framsteg jag har gjort om jag söker akuten och blir inlagd, känner hur min familj blir besvikna och kommer ta avstånd från mig. Då har jag ingen i hela världen kvar hos mig, alla lämnar mig… och snart vill jag vara den som lämnar alla. Tack för att du tog din tid att skriva tillbaka till mig, och om du läser mitt svar så vill jag tacka dig igen! Önskar dig allt gott!

Jag tycker du skall fortsätta fokusera på dina drömmar, om familj och hundar, och en karriär. Det är fullt möjliga drömmar. Alla kanske inte kommer att bli exakt som du tänkt, eller så blir de rent av bättre. Men släpp dem inte!

Anonym skrev:

Hej, beklagar verkligen att även du mår så dåligt. Känner igen mig så mycke i de du skriver. För mig går de väl upp och ner men när de gäller vården har det alltid gett mig falska hopp och besvikelser. Något som verkligen skrämmer mig är att jag under många år i sjukdomen och psykisk ohälsa över lag fått se att vården verkligen saknar kunskap i många områden. Jag läser ofta min journal. Reagerade starkt över vad dom skrivit efter ett av mina destruktiva episoder med suicidbeteende. Hade gjort dumma saker men klarat mig utan att söka vård, men de tog dom inte på allvar. Dom skrev att dom ansåg inte mitt beteende som allvarligt eftersom jag i efterhand hört av mig och berättat om det i hop om att få hjälp. De jag tolkar av detta är alltså att det enbart är allvar när man håller destruktivitet för sig själv, man ses inte som i behov av hjälp fören det är försent. Hur ska man hjälpa om man inte aggerar när man väl har förmågan att göra de. Jag förstår dig, men du är inte ensam. Jag tror på att hjälpa varandra. Människor som vet vad detta är har nog bästa förståelse och därmed bättre råd. Ta hand om dig

Det där skulle jag vilja “skriva under på”: Jag tror på att hjälpa varandra. Människor som vet vad detta är har nog bästa förståelse och därmed bättre råd.

Så lite så,

Beklagar ännu en gång. Jag blir så arg när jag hör detta, att fler får samma svar som jag får om och om igen. Sök akut psyk om du behöver. Det känns som att dom säger så för att dom vet om att dom inte har kunskapen och bara vill skicka vidare oss för att slippa ta hand om oss. Jag har i många år blivit bollad fram och tillbaks. Alla hänvisar än vidare för att ingen vill ta tag eller ser sig förmögen att göra det. Jag har sjuka minnen av vad personal har sagt till mig, saker som människor inte ska behöva höra, speciellt inte oss inom psykisk ohälsa. Som ett exempel sist när jag va på akuten och dom inte kunde hjälpa mig, på vägen ut ifrån dörrarna så säger en av personalen till mig: synd att vi inte kunde hjälpa denna gång, men kom ihåg att om du skadar dig så är du välkommen tillbaks så lovar vi att hjälpa.

Det är sjukt att det är så, men tyvärr fungerar systemet såhär, om du vägrar vård och hamnar på sjukhus via tvångsvård så får du hjälp, men om du kommer frivilligt så måste du böna och be på dina bara knän, och sen hoppas de finns plats för än, ingen garanti alls, och oftast försöker dom vända sina ord och få de att låta som att din beskrivning av ditt mående är överdrivet och inte allvarligt i jämförelse med andras. Fy fan säger jag bara.

Jag hoppas att du inte gör dig illa, jag tycker inte att vi ska lida för att samhället är sjukt. Vi förtjänar att må bra, jag tror de är möjligt, och jag säger inte bara de. Jag har mina dagar också där jag tänker annorlunda men jag tror att de finns saker värt att uppleva. Hoppas du kämpar vidare, vi kämpar tillsammans

Håller med om allt ni skrivit! Har liknande upplevelser och fått höra hemska saker. Något jag reagerar starkt på är att när någon tagit sitt liv står det alltid att “hen tog livet av sig för hen led av psykisk ohälsa” men jag känner att det är omvärlden som blir allt sjukare och att jag är “frisk”, och många som mår dåligt anser jag är friska personer, omtänksamma och skötsamma. Jag ser allt som är sjukt med klara ögon! Jag lider av högkänslighet och det räknas inte som psykisk diagnos. Men det är fruktansvärt att se missförhållanden varje dag och fortsätta leva med det. Därför tänker jag att döden är en befrielse från detta sjuka samhälle för att det gör så ont att leva i det.

Anonym skrev:

Jag tycker du skall fortsätta fokusera på dina drömmar, om familj och hundar, och en karriär. Det är fullt möjliga drömmar. Alla kanske inte kommer att bli exakt som du tänkt, eller så blir de rent av bättre. Men släpp dem inte!

 

Tack för dina ord, det hjälper verkligen !

Anonym skrev:

Det där skulle jag vilja ”skriva under på”: Jag tror på att hjälpa varandra. Människor som vet vad detta är har nog bästa förståelse och därmed bättre råd.

 

Definitivt! Om det är så att jag kommer bli frisk och komma ur min depression osv så hoppas jag på att kunna hjälpa människor som mår lika dåligt som en själv. Om jag t.ex. hade fått höra av min psykolog att jag är värd att få fortsätta leva och må bra, samtidigt som den också varit med om samma sak kan den förstå att man inte ska ge upp på patienten och inte bara låta den vara/skicka vidare.

 

Anonym skrev:

Så lite så, Beklagar ännu en gång. Jag blir så arg när jag hör detta, att fler får samma svar som jag får om och om igen. Sök akut psyk om du behöver. Det känns som att dom säger så för att dom vet om att dom inte har kunskapen och bara vill skicka vidare oss för att slippa ta hand om oss. Jag har i många år blivit bollad fram och tillbaks. Alla hänvisar än vidare för att ingen vill ta tag eller ser sig förmögen att göra det. Jag har sjuka minnen av vad personal har sagt till mig, saker som människor inte ska behöva höra, speciellt inte oss inom psykisk ohälsa. Som ett exempel sist när jag va på akuten och dom inte kunde hjälpa mig, på vägen ut ifrån dörrarna så säger en av personalen till mig: synd att vi inte kunde hjälpa denna gång, men kom ihåg att om du skadar dig så är du välkommen tillbaks så lovar vi att hjälpa. Det är sjukt att det är så, men tyvärr fungerar systemet såhär, om du vägrar vård och hamnar på sjukhus via tvångsvård så får du hjälp, men om du kommer frivilligt så måste du böna och be på dina bara knän, och sen hoppas de finns plats för än, ingen garanti alls, och oftast försöker dom vända sina ord och få de att låta som att din beskrivning av ditt mående är överdrivet och inte allvarligt i jämförelse med andras. Fy fan säger jag bara. Jag hoppas att du inte gör dig illa, jag tycker inte att vi ska lida för att samhället är sjukt. Vi förtjänar att må bra, jag tror de är möjligt, och jag säger inte bara de. Jag har mina dagar också där jag tänker annorlunda men jag tror att de finns saker värt att uppleva. Hoppas du kämpar vidare, vi kämpar tillsammans

 

Ja eller hur! Jag instämmer i allt du skriver, det är som att man bara flyttas fram och tillbaka och att personalen på öppenvården (framförallt där jag upplevt det)  inte bryr sig om sin patient. Alltså de har inte en genuin omtanke och och vilja att personen ska vilja fortsätta sitt liv. Jag blir väldigt ledsen och upprörd över hur du blev behandlad av personalen på akuten! Det är helt oacceptabelt att bara säga “om du skadar dig är du välkommen tillbaka” men egentligen behöver man hjälp innan det händer något! Jag fattar om det inte finns platser eller whatever på sjukhus men allvarligt talat, människor ska inte behövas skadas eller dö på grund av ett bristande system.

Jag kommer ihåg när jag fick tvångsvård för ett halvår sen, när jag var på ett besök hos psykolog på öppenvården. Då hade jag visst ganska mycket mörka tankar och självmordsplaner men när jag kände att jag inte ville/behövde vård på sjukhus, så blev genast ett vårdintyg aktuellt. Jag sattes i en taxi med två behandlade på mottagningen i baksätet och de omringade mig vilket var väldigt läskigt!

Jag fattade inte vad ett vårdintyg var förens jag kom till akuten och pratade med en läkare… alltså att de kan hålla mig kvar mot min vilja. Fy fan men usch, jag ville bara därifrån (första gången jag var på vuxenpsykiatrin) och pratade med läkaren om att få åka hem för det är inte så allvarligt som dem på öppenvården antydde.

Ska försöka hålla mig kvar så länge som möjligt, jag uppskattar verkligen människor som du som skriver så fina saker som att kämpa tillsammans. jag blir tårögd. Precis det finns saker att uppleva och man är inte ensam <3.

Ta hand om  dig också!