Psykiskt ohälsa är en lögn

Sanningen är inte det viktigaste, verkligheten är. Människan mår inte dåligt, den lider. Dessa är inte de samma. Tänk hur mycket man har t.om velat lida genom tusentals år av historia. Diagnoser, syndrom, kompulsioner, namnet spelar ingen roll. Det enda dessa är är variationer på hur varje individ fungerar, inget sjukdomar, vilket sannerligen är ett motbjudande påstående. Folk har bara ingen jävla anledning att göra nånting, förutom att fly från smärtan. Må det vara kärlek, pengar, det här jävla forumet. Att lida ska bort, punkt. Men om man faktiskt valde att använda sitt lidande, om man till slut gav det mening, då finns inte epidemin längre. Saker ”bör” inte göras, så ”ska man” inte vara, saker endast görs, så är endast ting. Välj inte hjälp, välj inte någon annan, välj inte döden, välj dig själv.

[Purple Qequmi]

Bra och tänkvärt! 💙❤️💚

Känns som en filosofisk text. Var tvungen att läsa den fyra gånger. Har du några förslag på hur man kan använda sitt lidande och ge den en mening? Har funderat mycket på det själv och en slutsats jag kommit fram till är att jag eventuellt sett en hel del av “samhällets baksida” och det kan ibland göra att jag stannar upp och möter en person i utsatt läge, eller vad jag ska kalla det för, som jag nog inte hade gjort om jag inte sett eller mött de sidorna av samhället som jag har. Jag vet inte om det är att ge lidandet en mening, men jag vet iaf att utan en del erfarenheter (eller personer snarare som jag lärt känna) hade jag kanske levt på mer i en bubbla, eller sådär i en inbördesbeundran som man kan se hos andra. Kan bli lite mörkrädd av det. Lite som att bara ha sett Sverige och missat kulturer, länder och människor från andra delar av världen. Vem är egentligen rikast i slutändan om man ingenting nytt ser? Lite så kan jag känna ibland.