Privatpsykolog vs självmord

Hej! Vet inte om det är ok att skriva om ämnet här utifrån reglerna att det ska vara “livets” perspektiv eller om min tråd blir portad, men jag gör ett försök. Jag går till en privatpsykolog/coach via webcam, och hen har varit en helt underbar matchning till mig o hjälp mig enormt mycket. Vi har utvecklat hög tillit till varandra. Ibland har jag självmordstankar o depression som kommer i vågor och efter mina senaste prövningar fick jag väldigt mycket såna tankar. En annan tanke som återkommit många gånger o som jag till slut (mitt inne i den svåra perioden) bestämde mig för att fråga hen om var typ; om jag hade dött, hade hen varit involverad i eventuell utredning? Jag trasslade till lite med tungan och minns inte exakt hur jag sa men både typ om hen hade reagerat på att jag inte längre svarar o tagit reda på att jag är död samt om hen hade då varit med ifall de gjordes en utredning kring självmord, typ orsak, bakgrund.. har ju varit i kontakt med psykiatrin en del. Och poängen var att hen är den person som vet allra mest om mig o som förstått mig, och att det jag hatar allra mest i livet är att bli missförstådd/satt stämpel på/bli missklassificerad. Och det skulle vara så skönt att veta att om det hände så hade hen haft “my back” o som enligt mig den mest kompetenta person kunnat uttala sig om mig o vad problemet var. Jag var nästan helt 100 på att hen skulle säga ja. Men reaktionen jag fick var shock för mig. Typ “nej och det hade jag verkligen inte velat göra”. “Nej:et” handlade om nånting med att jag inte är legitimerad hos hen så att hen vet att jag verkligen är jag pga hen sitter utanför Sverige o vi aldrig träffats. Genom ångestdimman som hade dragit in hörde jag även nåt om att det vi gör är inom ramen coaching “även fast hen såklart har sitt psykologleg” (jag hade den önskan från början om att mkt fokus skulle vara på coaching kombinerat med terapi mot psykiska ohälsan). Hens reaktion kändes bestraffande/tuktande som att jag hade gjort något skamfullt (jag är dock väldigt känslig för mimik och plockar upp saker undern ytan så jag tror inte det var hens medvetna intention? Jag kanske rentav inbillat mig det? Just det, handlade även om att hen inte får bryta tystnadsplikt, “hur ska de andra klienterna lita på hens tystnadsplikt då”? Då svarade jag dels, hur skulle hens andra klienter nånsin få reda på det och dels “men om jag hade spelat in en kort video på mig själv där jag säger att hen får uttala sig ifall jag är död”, så reagerade hen åter lika obehagligt och argumenterade om att man inte kan veta om det var en video under utpressning (ha! Om jag ändå vore en sån viktig person..).

Jag sa att jag är väldigt förvånad och att jag inte förstår motivet bakon oviljan, frågade om det handlar om profesionellt/byråkratiskt strul eller om det är personliga skäl/personlig ovilja och fick ett starkt svar “både och!”.

Efteråt har jag inte kunnat känna mig annat än djupt sviken och övergiven, mitt i denna tuffa period och självmordtankarna har blivit värre än nånsin. Min fråga till er därute är: är det jag som inte fattar något självklart och gjort nåt tabu eller är det nåt lurt med denna psykolog, kan jag fortsätta lita på hen? Jag blir besatt av att försöka förstå motivet bakom oviljan till min önskan, som jag trodde var en sjäkvklarhet som jag bara skulle försäkra mig om!

Förstår att du fick ångest och en chock av att hon hanterade det du sa så bryskt. Det låter som att det just är rollen som coach och vad den ska innehålla som ni inte riktigt är överens om? Hon verkar vilja ha en mer coachande roll snarare än terapeutisk? Och då antar jag att det för henne innebär att det är lite lättare känslor och ämnen som man tar upp än psykoterapi/psykoanalys? Kanske har hon lite svårt med gränssättning att ni är jättetajta annars och när du tror det är grönt att ställa en fråga om det här och bara få en bekräftelse blev det för henne plötsligt viktigt att upprätthålla sin professionalism som coach, men även att hon kanske tyckte det blev för ansvarsfullt på ett personligt plan och därför blev irriterad över det?

Jag tror absolut du kan lita på henne framöver. Däremot tror jag det kan vara bra om ni pratar igenom vad detta med “coaching” innebär för dig och även för henne?

Red Simyna skrev:

Förstår att du fick ångest och en chock av att hon hanterade det du sa så bryskt. Det låter som att det just är rollen som coach och vad den ska innehålla som ni inte riktigt är överens om? Hon verkar vilja ha en mer coachande roll snarare än terapeutisk? Och då antar jag att det för henne innebär att det är lite lättare känslor och ämnen som man tar upp än psykoterapi/psykoanalys? Kanske har hon lite svårt med gränssättning att ni är jättetajta annars och när du tror det är grönt att ställa en fråga om det här och bara få en bekräftelse blev det för henne plötsligt viktigt att upprätthålla sin professionalism som coach, men även att hon kanske tyckte det blev för ansvarsfullt på ett personligt plan och därför blev irriterad över det? Jag tror absolut du kan lita på henne framöver. Däremot tror jag det kan vara bra om ni pratar igenom vad detta med ”coaching” innebär för dig och även för henne?

Men fy, jag fattar hur du känner verkligen! Jag sitter med samma tankar själv just nu, jag har kontakt med psykolog och dom inom psykiatrin är ju dom som känner mig bäst, och självklart vill jag att dom ger sin bild av mig om jag går bort…Jag har tänkt jätte mycket sista veckan på just detta och mycket därför jag lever, för jag vill inte lämna och att ingen fattar, vill lämna ett brev eller snarare en bok….eller att min psykolog får prata med mina anhöriga.

Hatar oxå att bli missförstådd verkligen

Du måste verkligen ta reda på varför han sa så!

Och jag ska faktiskt fråga min psykolog i morgon

Kram

Hej! Tack för ditt svar, jag önskar dig verkligen att det slipper bli så och att du lyckas vända på ditt liv åt ett lyckligt håll.. 🙁 gud jag blir lite rörd, man vet ju att så många mår dåligt men när man får ett personligt svar såhär från någon i liknande sits/tankar så känner man av det annorlunda, utan den där avdomningseffekten..Har aldrig skrivit på må dåligt forum förut.

Ska bli jätteintressant att få höra hur din psykolog reagerar!

Ett bistert faktum är att de flesta(?) S.M. inte längre får någon utredning på det viset =/ efter en lagändring tror jag, om att bara vid misstanke om vårdskada behövs det. Men många vill ändra den lagen för att vården ska fortsätta lära sig från varje case, mycket vettigare och värdigare inställning enligt mig. Kan posta artikeln om jag hittar den sen och om du vill läsa.

Men jag mår betydligt bättre just nu iaf 🙂 hoppas du också ska må bättre!

Har dock inte släppt den här issuen än, kommer nog att ta upp det nästa gång igen. En tanke jag haft är ifall psykologen svarat så för att inte verka “tillåtande/stödjande” av idén om självmord, för att stärka mig? Hmmm

 

Hinner inte svara allihoppa just nu, har massa på jobbet 😆 men hör av mig snart igen.