“Ibland är det skönt att säga precis som det känns.
Peppiga inspirationscitat i all ära, men ibland känns livet bara tungt. Här kan du prata om hur livet faktiskt är – även bortom carpe diem och solnedgångar mot horisonten.”
Jag är glad att det står dessa exakta ord på detta forum, för jag är en sån som gärna vill prestera lycklig, prestera glad, prestera positiv, och jag mår sämre än någonsin när jag inte KAN det. Är det fler som hamnar här och bara blir ännu mer djupare in i depressionen när man pressar sig att ha ett äkta leende, men det kommer tårar?!!?
Mitt liv har många fina saker, MEN jag har så jävla mycket sorg, så jävla hemska och alldeles för stora trauman
så att vara glad i mitt ställe, så här fort är som att se en krossad spegel och tänka “äh, lite lim så fungerar den igen”
ja, den kanske kan sättas upp igen, men sprickorna kommer göra att man inte kan se sig själv i helhet någonsin igen i den spegeln.
Som mitt liv känns och sett ut hela livet fram tills idag, som jag kampat mig till nya andetag varenda jävla dag, har jag RÄTTEN att få gråta och sörja och må PISS och gnälla och klaga och vara “negativ”
för att vara negativ i mitt fall är att få vara äkta och ärlig mot mig själv.
Jag saknar min kompis som hängde sig, jag gick ur en misshandelrelation, blev fysiskt misshandlad för första gången och det gjorde något med min kropp som aldrig varit sig lik sen dess, jag blev utkastad av de jag trodde skulle hjälpa mig på fötter, men samtidigt i allt detta kom jag fram, jag mötte kärleken, nya vänner, och försöker uppskatta livet, men jag inser att jag måste inte prestera uppskattande, jag kan faktiskt vara ärligt uppskattande med det jag faktiskt är glad över, och det jag är glad över just nu, är att man kan skriva ärliga ord på detta forum
och människor som läser kommer respektera de, inte säga “VAR POSITIV!!! VAR POSITIV!!! VAR BARA LUGN!!”
Jag vet inte om jag har depression, jag vet inte vad jag ska kalla mitt tillstånd, mer än att jag är i en väldigt tung kurva i livet, och i en tung kurva, får man gråta och klaga och beklaga och man får vara utmattad och trött och tycka allting är JOBBIGT
Jag behövde få detta ur mig, för annars presterar jag “optimistisk” igen. Och att vara optimistisk i min situation, är elakt mot hela kroppn för i depression, då slappnar du av, du spänner av, i stress och i positiv anda med prestationspressen, då springer du, du spänner dig, du är hela tiden på spänn och du får jätteont i kroppen som resultat, jag tänker vara min bästa vän och det är att få vara deprimerad, följa min kropp, följa mitt hjärta.
Tack ni som läste.
