Ena stunden känns det som att jag kommer ta mig igenom mina svårigheter, att bli mer självständig våga köra iväg bilen själv och handla, uträtta ärenden.. Brukar alltid ha anhörig med mig trots att jag haft körkort i ett år. Löser jag det så kommer en stor del av min ångest försvinna.
Men det är en vana och en svårighet som funnits under lång tid. Är 24år, vissa problem har funnits sen tidiga tonåren.
Men nu måste jag klara av det för den anhöriga ska göra en större operation på sjukhuset och kommer vara borta en längre period. Risk för komplikationer med operationen men också att det kanske ändå sprider sig och inte finns något att göra. Ingen som vet.
Ena stunden tänker jag att nu måste jag ju göra allt själv så då kommer det bli så tillslut. Men i en annan stund känner jag mig förtvivlad och att det är omöjligt, att jag är fegare än jag trodde. Det kommer inte gå.
Senaste dagarna har mitt självskadebeteende kommit när jag får stark ångest, panikattacker. När situationen blir ohållbar.
Hamnade i en dålig diskussion som spårade ur idag med en anhörig. Återigen vill jag då bara försvinna in i skogen. Att det ska förstå att mina problem är så pass allvarliga för mig att jag redan mår dåligt och att jag inte då klarar av att bli nedtryckt mera. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara så taskig heller. Men det skulle nog bli en chock för dom om jag faktiskt stack.
Det pendlar konstant med att jag ska klara det, till att det inte finns någon annan utväg. En rejäl berg och dalbana.
Har gått hos kurator för första gången ett par gånger nu, men vi har pratat lite om min ilska och även mina svårigheter i vissa sociala situationer pga min ovana att vistas där och vara där själv.
Inga andra direkta frågor om annat. Så jag har inte berättat om hur mycket det kan påverka mig ibland. Vet inte heller om jag skulle kunna eller vilja säga det.
Men samtidigt finns det en anledning till att jag sökte hjälp. Men nu ska det avsluta samtalsbehandlingen och troligtvis var det sista gången vi sågs.
Känner mig frustrerad och tar just nu timme för timme i hopp om att hitta styrkan och viljan igen att fortsätta försöka. För jag vet att jag egentligen kan om jag bara försökte.
