Hem > Forum > Depression > Passar inte in pga depression

Passar inte in pga depression

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Avatar

    Är det fler än jag som känner att man inte kan visa sin depressiva sida fullt ut? Det är ok att vara ledsen och ha dåliga dagar emellanåt men att förklara hur ångesten krampaktigt har tagit ett hårt tag om hela bröstet på en, eller att människor ger en ångest (social fobi) eller hur det hela tiden känns som man vill lägga sig ner på marken och gråta är inget som är lika fullt accepterat. Då blir man lätt klassad som konstig eller ett psykfall.

    Energin som kan hjälpa mig att bli frisk går åt till att hantera att verka normal. Man är den man är men varför accepterar inte samhället mig som människa? Inte ens min terapeut kan förstå mina depressiva och ångestfyllda tankar ibland. Är jag så annorlunda mot andra eller har alla en fasad utåt så vi kanske inte ser varandras verkliga måenden?

    Hej!

    Jag tycker att du är stark som ställer dessa viktiga frågor.

    Det är inte lätt att svara på vad som gör att det är svårt att prata och få gehör för de känslor man känner och uttrycker.

    Jag har själv lidit av depression i många år och har fått och får behandling för att kunna må bättre.

    Att det är svårt att prata om detta beror, tror jag, på att depression tyvärr kan bära på ett moraliskt stigma som egentligen är en påklistrad fasad i sig. Det är olyckligt och stämmer inte överens med hur depression fungerar och tar sig uttryck.

    När jag var som mest deprimerad hade jag svårt för att uttrycka hur jag egentligen kände. Jag kunde känna skam och hopplöshet inför den situation jag befann mig i. Det kunde kännas som att ingen förstod sig på den smärta jag bar på.

    Kom ihåg en sak! Det är inget fel på dig.

    Att må dåligt är ingenting att känna skam över.

    Känner du att du har någon som du kan prata med och anförtro dig till?

     

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack för ditt fina svar! Det är nog som du skriver att depression bär på ett moraliskt stigma. Men det är svårt. Jag känner att jag får träna på och kämpa för att hålla uppe en fasad som inte visar min sjukdom. Jag skulle inte tycka det vore konstigt om andra pratade om eller visade sin psykiska ohälsa men om jag gjorde det vore det fel och konstigt. Nu har jag kommit över mina värsta självmordstankar men det jag gör istället är att klistra på en fasad med andra och hemma är jag jättedålig, särskilt inför mitt barn. Det är inte rätt. Att barnet ska lida och jag ska behöva skämmas. Men jag vet inte vad jag ska göra…

    Alla människor har up:s and down:s genom livet, och jag tror att det är viktigt att ventilera hur och vad man känner- till viss del. Dock tror jag inte det är sunt att stanna i det stadiet, som blir risken om man inte utåt sett måste ha en fasad, hålla masken och låtsas som man är ”normal”. Inte för att det finns någon som egentligen kan klassas som det, för vi är alla olika, och något som jag upplever som ett världsproblem kan någon annan tolka som en axelryckning. Jag tror att man måste välja vilka man kan prata och anförtro sig till, för alla kan eller vet inte hur man hanterar detta.

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”Att barnet ska lida och jag ska behöva skämmas”… Man ska definitivt inte blanda in sina barn om dessa inte har en ålder eller mognad att ta emot den informationen, som annars kan leda till skuldkänslor som kan göra mer skada än nytta.

    Avatar
    Trådstartaren

    Up’s and downs och världsproblem klassar jag inte som psykisk ohälsa som jag lider av. Det är just det jag menar. Ingen förstår. Självklart ska man skydda sina barn men när man är sjuk orkar man inte hitta på massa aktiviteter och vara en rolig mamma som vill leka hela tiden.

    Förstår att det ökar på känslor av ensamhet när inte ens terapeuten förstår varför det depressiva återkommer. Stor kram till dig! Jag tycker du verkar vara en underbar person. Hoppas du kommer få en ökad förståelse från terapeuten och andra nu hädanefter.

    Tror också det är ett stigma. Lite som att gråta överlag, känns inte accepterat att sitta på tunnelbanan eller på arbetsplatsen och brista ut i gråt. Tycker också det är sorgligt när det är så snävt hur man får bete sig. Samma med ångest, många sjukskriver sig från jobbet för psykisk ohälsa men skyller på en förkylning eller huvudvärk till sin arbetsgivare. Nej det här är verkligen inte bra att vi inte kommit längre i utvecklingen i samhället.

    Känner med dig! <3

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.