Panikattacker

<3 Det du känner är förstås jättejätteobehagligt. Just att ha såna tankar vittnar ju om att det ska tas på just stort allvar. Inte viftas bort som ”hjärnspöken/något som inte finns”.

Skickar en stor kram!

Ring vårdcentralen eller psykiatrin och när du är där förklara exakt hur du känner och överdriv. Skriv ner allt innan om det är svårt att berätta där! Ingen ska behöva må sådär en längre period. Och be om terapi, en behandlingsplan eller kbt och inte stödsamtal eller någon som bara sitter och nickar när man pratar och inte kommer med bra svar. Man behöver ofta riktig hjälp för att först få förståelse och sen för att ta sig ur allt.
lycka till allt kommer att bli bra! <3

Jag tror bara att jag behöver känna samhörighet med andra. Jag mår skit för jag har svårt att nå ut till andra.

Jag tar redan medicin. Det finns inget de kan göra för mig. Vården har inte kompetensen att ta hand om psykiska problem som är så ”diffusa” som de jag har/har haft. Jag har blivit behandlad som om panikattacker var något normalt. Ingen tar mig på allvar eftersom jag är en ung tjej som klarat av att hålla godkända betyg, inte har självskadebeteende, gjort något självmordsförsök eller är oattraktiv. Ibland känns det som om vården vill att jag ska göra ett ”självmordsförsök” bara för att veta vad de ska göra med mig. Jag försöker ju fly från lidande och ett självmordsförsök skulle bara skada mig och skapa mer problem i livet. Tror de att jag är ficking dum eller?? Vill de att jag ska ha självskadebeteende eller göra ett självmordsförsök?? Jag håller in en massa ilska för jag känner mig som om jag blivit sviken som tonåring och nu måste jag leva med konsekvenserna av långvariga ångestproblem stress och depression.

Psykologen från vårdcentralen skulle ringa mig, men har säkert typ ingen tid så vafan ska hen göra?? Depressionsymtom är totalt normaliserade för mig nu. Det är normalt att ha självmordstankar, att ha IBS-symtom, att få  panikattacker, inte dricka alkohol med andra utan ensam, undvika sociala sammanhang. Önska att man kunde slå ned sig själv. Och sammanfattningsvis är allt detta mitt fel för att jag inte tog med mina föräldrar till BUP eller något. För att jag inte bara skaffade vänner i skolan eller gick på lite mer aktiviteter. Jag skulle också ha skolkat och bröjat röka, stöka på lektionerna osv, då hade jag kanske fått hjälp för då hade jag ju varit ett ”problem”.

Jag önskar att folk bara hade kunnat säga att det inte finns något de kan göra för mig , eller bara sagt hur jävligt det är istället för att säga att de ska ringa en tid och sedan ringer de en annan. Eller ge mig en ordentlig diagnos och vara tydlig med den till mig så att jag om jag ej får hjlp av dem åtminstånbe kanske kan hjölpa mig själv lite. Bara fn ta alla.