Övergrepp/våldtäkt

[Yellow Kyfoso]

Jag är 34 år och i fredags blev jag våldtagen. Vi var några påväg hem från krogen och så skiljdes vi åt. Han anföll mig bakifrån och höll ett så hårt strypgrepp om min hals att jag trodde jag skulle dö. När min ansikte slog i marken hoppades jag att jag skulle dö. Han slet sönder mina kläder och jag skrek. I efterhand funderar jag på om jag verkligen skrek eller om det inte kom ett ljud från mig alls. Det kändes som tiden stannade. Och jag vet inte hur länge. Det jag minns efter är att jag ringde efter en vän. Och jag ringde 112. Jag valde sedan att inte åka in. Att inte anmäla. Jag vågar inte. Skammen i kroppen. Jag vågar jnte längre gå ut. Jag gömmer mig hemma i lägenheten. Jag sjukanmälde mig. Jag vågar inte prata med mina vänner längre. Jag blir rädd såfort jag hör någon utanför min dörr. Jag vågar inte sova. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare? Finns det någon därute som varit med om liknande och gått vidare?

[Blue Licyji]

Snälla sök hjälp. Så du kan prata med någon. Det är inte ditt fel. Ingenting är ditt fel. Vännen som du pratade med borde hjälpa dig att söka hjälp. Det är ett viktigt steg för att du ska kunna gå vidare till att leva ditt liv igen.

<3 Oj! Det här är ju jättejätteallvarligt, fina du. Så fasansfullt och som taget ur en skräckfilm. Du lider förmodligen nu av svår traumatisering, PTSD (det är därför du är så rädd för omgivningen, kroppen brukar reagera så då).

Vet att jag läst om andra här på forumet som varit med om överfallsvåldtäkt, hoppas någon av dem ser detta och svarar dig.

 

[Red Negara]

ANMÄL för guds skull. Såna som han får inte gå lösa. Det är absolut ingen skam att bli våldtagen. Du kommer få bra hjälp, det är jag 100% säker på.

Janne

[Purple Vojaju]

Du skrev för mer än en månad sen. Tack och lov har några redan hunnit svara dig. Jag är 65år och blev våldtagen för 45år sedan. Mitt liv sedan dess har varit både väldigt bra och väldigt dåligt.Läs sjukt jobbigt ibland.  Du ringde en vän och du ringde 112! Fortsätt, gå vidare anmäl och börja prata. För din egen skull och för andras!  Det finns människor som förstår och som lyssnar och som hjälper dig att undanröja skamkänslan och rädslan. Låt dem hjälpa dig!

Önskar jag kunde göra mer än skriva. Hoppas att du hittar ditt mod om och om igen.