Hem > Forum > Depression > Osynligt handikapp

Osynligt handikapp

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Trådstartaren

    En fasad. Oärligt. Skådespelartalang. Vem kan tro jag mår dåligt när jag ler och säger att allt är bra?

    Min mamma tog livet av sig 1993 då hon skulle fylla 60. Jag var 31 år och mina söner 2,5 år. Hon skrev i sitt avskedsbrev ”många kommer att undra hur kunde jag kan göra mina döttrar så illa?” Den frågan ställer inte jag för jag förstår precis. Tänk att bara få somna in och finna ro.

    Jag är lik min mamma och har troligen ärvt min depressiva läggning. Äter antidepressiva sedan många många år. Kanske det är tack vare dom jag ännu är i livet? Jag avskyr mediciner men börjar förlika mig med att jag troligen får äta dem livet ut. Dock börjar jag misströsta för jag äter dubbel dos sedan 3 månader och är mer nere än någonsin.

    Det syns verkligen inte hur man mår, osynligt är en bra beskrivning.

    Visst ärver man sjukdomar men ingenting är skrivet i sten.

    Det är lätt för mig att säga, jag vet men försök lite till och lite till och lite till.

    Skickar styrkekram

     

     

     

    Avatar

    Det är intressant det där – i min familj har vi definitivt den ärftliga varianten – min far och flera av hans syskon dämpade ångest och depression med hjälp av alkohol. Min mamma hade ångest och min morbror hade oxå psykiska problem MIn bror och brorson är drabbade. ;Min syster har haft anorexi sedan hon var 20 år och har idag 50 år senare fått demens som är kopplad till just anorexi.  Min kusin är drabbad men jag har inte fått något anlag för den typen av problem. Det är underligt hur lotten kan falla i livets lotteri. Både min bror och min syster är duktiga skådisar – ingen kan tro att de mår så dåligt som de gör. Så jag känner igen din beskrivning av situationen.

    Varför är det så viktigt att ha en fasad emot världen – vad är det som är så farligt med att må dåligt ?

    Trådstartaren

    Det är intressant det där – i min familj har vi definitivt den ärftliga varianten – min far och flera av hans syskon dämpade ångest och depression med hjälp av alkohol. Min mamma hade ångest och min morbror hade oxå psykiska problem MIn bror och brorson är drabbade. ;Min syster har haft anorexi sedan hon var 20 år och har idag 50 år senare fått demens som är kopplad till just anorexi. Min kusin är drabbad men jag har inte fått något anlag för den typen av problem. Det är underligt hur lotten kan falla i livets lotteri. Både min bror och min syster är duktiga skådisar – ingen kan tro att de mår så dåligt som de gör. Så jag känner igen din beskrivning av situationen. Varför är det så viktigt att ha en fasad emot världen – vad är det som är så farligt med att må dåligt ?

    Trådstartaren

    Därför att jag är inte något rolig att umgås med när jag mår dåligt. Jag ska alltid vara den positiva, glada som hjälper och stödjer andra. Är inget bra på att vara snäll mot mig själv

    Trådstartaren

    Det syns verkligen inte hur man mår, osynligt är en bra beskrivning. Visst ärver man sjukdomar men ingenting är skrivet i sten. Det är lätt för mig att säga, jag vet men försök lite till och lite till och lite till. Skickar styrkekram

    Tack, din kram värmer

    En fasad. Oärligt. Skådespelartalang. Vem kan tro jag mår dåligt när jag ler och säger att allt är bra? Min mamma tog livet av sig 1993 då hon skulle fylla 60. Jag var 31 år och mina söner 2,5 år. Hon skrev i sitt avskedsbrev ”många kommer att undra hur kunde jag kan göra mina döttrar så illa?” Den frågan ställer inte jag för jag förstår precis. Tänk att bara få somna in och finna ro. Jag är lik min mamma och har troligen ärvt min depressiva läggning. Äter antidepressiva sedan många många år. Kanske det är tack vare dom jag ännu är i livet? Jag avskyr mediciner men börjar förlika mig med att jag troligen får äta dem livet ut. Dock börjar jag misströsta för jag äter dubbel dos sedan 3 månader och är mer nere än någonsin.

    Jag känner igen mig in din beskrivning.

    Jag är lika gammal som du men min mamma tog inte livet av sig. Jag är så ledsen för det som hände till dig, Samtidig, jag har respekt för människor som mår dålig och önskar ibland…vara försvinna.

    Jag har önskat det många gånger.

    Men ner jag kommer över, jag är tacksam at jag lever och få var med i mina barns liv.

    Trådstartaren

    När jag mår bra finns det inte på kartan att välja bort min man, mina fantastiska söner, fina svärdöttrar och nu senast mitt hjärtegull till barnbarn som är 1 år.

    När jag mår dåligt känns det fruktansvärt att ha tankarna att välja bort dom men det vore en befrielse att bara få somna in. Det är inte något jag skulle göra mot någon annan utan det är något jag skulle göra för mig själv. Alla lever sitt liv, det går inte att leva någon annans liv. Jag och min mamma hade en väldigt nära relation och jag tänker på henne som en sädesärla som flyger både till mig och min syster och tittar till hur vi har det.

    Avatar

    När jag mår bra finns det inte på kartan att välja bort min man, mina fantastiska söner, fina svärdöttrar och nu senast mitt hjärtegull till barnbarn som är 1 år. När jag mår dåligt känns det fruktansvärt att ha tankarna att välja bort dom men det vore en befrielse att bara få somna in. Det är inte något jag skulle göra mot någon annan utan det är något jag skulle göra för mig själv. Alla lever sitt liv, det går inte att leva någon annans liv. Jag och min mamma hade en väldigt nära relation och jag tänker på henne som en sädesärla som flyger både till mig och min syster och tittar till hur vi har det.

    Hmm jag kan förstå att du tänker att  ta livet av sig själv är något man gör MOT sig själv och inte mot sina anhöriga. Men sitter du inte i ett moment 22 . För att ta livet av sig kan ju vara en handling som lämnar många människor i sorg. Få jag känner som har anhöriga som tagit livet av sig tänker att det var ok. Utan de anklagar sig själva och funderar mycket på vad de skulle kunnat gjort annorlunda för att förhindra att någon tagit sitt liv.

    Det tycker jag är den otäckare delen av det som jag upplever bland mina vänner som lider av depression eller har andra psykiska diagnoser som yttrar sig som stor nedstämdhet är att de går in i denna tunnel i perioder där de bara ser det lidande de själva lider av eller orsakar sina nära när de hävdar sitt behov av göra slut på sina liv. Men det är svårt att se det lidande och sociala arv som blir resultatet av att någon tar sitt liv. För har man gjort slut på sitt liv betyder ju som jag redan antytt att det finns människor kvar som för lång tid eller kanske för alltid frågar sig VARFÖR…

    Trådstartaren

    Min mamma skrev ett utförligt, beskrivande och kärleksfullt självmordsbrev så jag har aldrig behövt ställa mig frågan VARFÖR hon gjorde det. Dock har jag ställt mig frågan om jag kunde gjort något för att förhindra det. Jag tänker ”Är det något någon annan kan göra för mig så att jag inte ska göra det.” ….och svaret är Nej. Skulle jag själv göra det så vet mina nära att de har gjort vad de kunnat. Har man bestämt sig så har man och för att citera mamma ”Jag känner att jag gör fel mot er men rätt mot mig själv. Förlåt mig. Hoppas bara jag lyckas.”

    ….och det gjorde hon. Saknar henne enormt men det känns bra att veta att hon fått frid.

    Avatar

    Ja det är kanske annorlunda för att känna igen känslorna hos någon som tar livet av sig om man själv har anlaget för liknade tankar. Men hur ska du kunna förhindra tankarna om att man inte gjort tillräckligt – den skuld som blir av man inte vet om man kunnat göra något mer?

    Men det är inga enkla saker – VAD skulle krävas för att du ska må på något annat sätt? Vilka förändringar krävs för att man ska kunna må bra? Är det du känner en process i hjärnan eller är det som händer runt en?

     

    Trådstartaren

    Troligen en process i hjärnan. På mammas tid fanns inga bra SSRI-preparat. Jag var med henne till psyk en gång och doktorn tog fram receptblocket och skrev ut något, fanns inte på kartan att prata med någon. Det har skett en stor utveckling på området psykisk ohälsa/depression.

    Jag har ätit antidepressiva i snart 20 år, gått i terapi, KBT, Mindfulness etc. Inte mår jag bättre för det.  Möjligen har det hindrat mig att begå självmord men vad hjälper det mig?

    Känner stor hopplöshet. Har knappt haft en stund under detta år som jag mått bra. I juni i år  berättade jag för min svärdotter som själv lider av ångest och är sjuksköterska. Hon följde med mig till VC och läkaren ringde Huddinge akutpsykiatrin och jag fick komma samma dag. Läkaren förklarade att det finns hopp, att jag ska få prova ut rätt medicin. Kände mig lättad men efter att ha gått till tre olika läkare där under sommaren blev jag återremitterad till VC. Vid mitt besök där frågade läkaren hur jag mådde. Urdåligt trots dubbel dos svarade jag. Jaha sa hon. Vad vill du ha? Hon skrev ut antidepressiva, propavan och stilnoct och sa att det bara är för mig att logga in på mittvårdval och be om förnyelse. Så där är jag just nu.

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.