Oro och depression

Hej! Vad jobbigt för dig. Jag förstår hur jobbigt det känns när man tvivlar sitt omdöme. För en månad sedan trodde jag också att jag helt tappat förståndet, ”eller är alla andra hade tappat förståndet” var också en tanke som slog mig 😂 För mig var det tillfälligt, har du känt på det sättet under 20 år?

Det låter ändå som om omdömet åtminstone delvis finns kvar i och med att du lyckas distansera dig från dina tankar tillräckligt för att förstå att någonting känns tokigt, främmande, obekant, oönskat, och kanske lite läskigt? Finns det någon del av tankarna där du finner trygghet och lugn, dit du kan gå och för att få en paus från det jobbiga?

När du skriver känslosam personlighetsstörning, menar du då borderline personlighetssyndrom/emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS)? Och vad är ”central” som man kan jobba på (jag är lite yngre, kanske är det därför jag inte har en aning)?

Känn dig helt fri att tänka och känna som du gör, och att dela med dig av det om du vill. Vi tänker alla ”otänkbara” tankar som vi skäms över ibland. Det är helt naturligt att ha dem och helt okej.

Hej! Det värmer verkligen att veta att att det är många som har förbjudna och  tack för ditt meddelande .Jag har jobbat som biträde på ett närsjukvård. Enligt papperna har jag ospecificerad ångest och depression. Jag har fick diagnosen när jag senast var inlagd. Innan dess togs min diagnos inte riktigt  på allvar framför allt av mig men även av doktorn jag har träffat jag blev överremitterad till primärvården  och min sjuka sida gjorde att jag och mina vänner men det var ju jag som hamnade mellan stolarna mellan slutenvård och mitt riktigt ledsen över det. Men nu vill jag  få hjälp och har fått rätt hjälp i  en månad. Nu behöver jag bevisa att jag kan förbättras i min förmåga att få meningsfulla  saker att göra och iktiga relationer i livet

Jag vill gärna prata med olivgrön om det är okej för digr . Jag märket att du är snäll och lägger märke vem jag är

Vad skönt att du känner att du fått rätt hjälp i en månad, hoppas du fortsätter få stöd så länge du känner att du behöver det.

Det låter som onödigt stor press att känna att du måste ”bevisa” att du kan förmå att få meningsfulla saker gjorda och skapa relationer i livet.

Jag tänker att det kan vara svårt att sätta ett värde på vad som är meningsfullt och inte; vad som är meningsfullt är ju väldigt subjektivt. Får du något stöd i att prioritera vad som är ”meningsfullt” eller är det något du avgör själv?

Som så många andra kan vittna om går relationer inte att tvinga sig till, det är något som växer fram med tiden. Under en depression tycker jag ett lagom mål är att ta sig till miljöer där det finns andra människor. Att skapa meningsfulla relationer är när man är i den situationen tror jag är att sätta ribban för högt.

Hur tänker du?