Orkar verkligen inte mer…

Anonym skrev:

Har läst några trådar här och känner igen mig i många. Jag är 15 år och har mått dåligt i 2 år nu, men på sistone har det bara blivit värre. Jag har en depression och social fobi och separationsångest eller hur man ska säga. Min sociala fobi fick jag reda på för 2 månader sen, och den har gjort så att jag håller mig väldigt mycket online. Så jag har inte många ”riktiga” vänner om man inte räknar online då. (det är några som inte räknar online vänner som riktiga vänner, även om jag gör det). Jag datorspelade mest då för att det var det enda som fick mig att må bra, jag kunde liksom gå in i en annan person och glömma hur jag mådde för tillfället. Jag får hjälp från alla möjliga håll, skolkurator, Socialtjänstens behandlingsenhet, mentor (som är utbildad terapeut) och BUP nu på sistone. Bup la diagnosen Social fobi och depression efter att jag stått i kö hos de väldigt länge. Det gick så långt att polisen behövde komma för att lugna ner mig innan jag fick hjälp. Jag kom in hos BUP 2 månader sen och gjorde då ett antal utrednings samtal och blev då även lovad hjälp inom 2-3 veckor. Nu har det gått 2 månader sen de lovade det, häromdagen blev jag uppring och nu har jag fått behandlingstid om 3 månader. Det låter väl bra att äntigen få hjälp, men för mig låter det bara som elende. Jag har haft självmordstankar i nu 5 månader, och har även gjort några självmords försök som tyvärr misslyckades. Jag orkar inte mer, varje dag är upp och ner men det är mest ner. Jag har slutat att må bra när jag spelar, utan mår bara sämre då. Jag har gått till ett antal vårdcentraler för att få berätta för en läkare hur jag mår i hopp om att jag ska få Antidepressiva. Alla vårdcentraler jag har gått till vägrar att skriva ut för att jag är för ung. Bup, mentor / terapeut och skolkuratorn säger åt mig att gå till vårdcentralen för att få sånt utskrivet. Det är som om alla skyller på alla inom vården. De säger gå dit, jag går dit: De hänvisar till nästa, och jag går dit: När jag kommer dit så hänvisar de till nästa och vidare och vidare. Varför kan vården inte vara enad, så att man kan få den hjälp man behöver. Jag tar det dag för dag, vecka för vecka. Men igentligen vill jag bara dö men jag vill samtidigt inte. Det är som om jag låter min bästa vän ner. Han hjälper mig att klara dagarna, han erbjuder sig att jag ska ringa honom när jag vill dö, han vill att jag ska vända mig till honom. Jag vänder mig till honom, ringer honom ibland. Men igentligen känns det bara som om jag utnyttjar honom, att jag får honom att må dåligt bara för att jag ska må bättre. (Jag vill inte det), Hur dåligt ska man behöva må för att få må lite bättre? Det kändes verkligen bra att få skriva av sig, ursäktar om det blev lite långt.

Du är i en ålder där allt är jobbigt. Hormoner far runt i din kropp och ställer till det med humör och mående. Om du dessutom känt dig utanför familjen och isolerat dig framför datorn förstår jag din situation. Jag har en bonus-dotter på 18 år som är i en liknande situation. Hon fick för några år sen en ADD/Aspberger-diagnos och har liknande symptom som du. Många växer tyvärr upp utan att känna samhörighet. Lägger in en länk som är ett vittnesmål från en äldre. Tror du kan känna igen vissa saker från dig själv. Hoppas du orkar titta klart och att det kan ge lite hopp. Ha det bäst!

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1952633951474443&id=156693867735136&refsrc=https%3A%2F%2Fm.facebook.com%2Fbalancedview%2Fvideos%2F1952633951474443%2F&_rdr