Orkar verkligen inte mer…

Ursäktar för sent svar,

Självklart är det så att Anti Depressiva ger olika effekt på alla. Dock är jag inte helt säker att jag inte vill testa. Det känns som om det är värt att testa, för att förhoppningsvis fungerar det.

Tyvärr har jag märkt det att vården förväntar sig att alla ska ha en bra relation med sina föräldrar, man ska ha med de överallt etc. De förväntar sig att man har berättat allt för de så att de ser att det är en bra ide att man ska prata om något “nära” med de i samma rum. Vården vet tyvärr inte att alla har inte en bra relation. Så jag har ju mött svårigheter, och behövt ha de i samma rum när jag pratat hur jag känner. Inte något jag gillat.

Men jag har ju också berättat för min bästa vän, självklart förstår han igentligen inte allt, men han är väldigt stödjande och försöker sitt allra bästa för att jag ska må bra, (även om jag ibland mår sämre). Jag kanske borde berätta, vi får se.

Men motion, det låter bra. Men jag har märkt att jag bara mår sämre då, men jag kanske borde testa spela igen.

En fråga till, Jag har märkt att jag blir ofta trött snabbt, och jag sover mer. Kan det bero på depressionen? Era erfarenheter?

 

Hej

Vet inte om detta gör dig något klokare men hittade denna bit från 1177 angående behandling för ungdomar (Copy paste)

 

Det finns flera olika typer av läkemedel mot depression, så kallade antidepressiva läkemedel. Alla antidepressiva läkemedel är inte godkända för behandling av barn och ungdomar. Vilket läkemedel som kan vara lämpligt diskuterar ni med den ansvariga läkaren.

Vid behandling med mediciner brukar barnet eller tonåringen alltid erbjudas samtalsstöd eller annan form av psykoterapi.

Det är ditt ansvar som förälder eller på annat sätt ansvarig vuxen att medicinerna sköts så som ni kommit överens om.

Finns det några biverkningar eller risker med medicinen?
Det brukar ta mellan ett par veckor till en månad innan barnet eller tonåringen börjar må bättre. I början av behandlingen är det ganska vanligt att under ett par dagar ha ont i magen, må illa eller ha ont i huvudet, men det går oftast över. Efter en vecka kan barnet eller tonåringen under ett par dagar känna mer oro och irritation innan den positiva effekten börjar komma.

Medicinerna kan också öka eller minska aptiten. En del kan få biverkningar i form av att tappa den sexuella lusten eller få svårt att få orgasm.

Det är viktigt att känna till biverkningarna så att du som förälder kan stötta.

Om behandlingen inte fungerar, eller om biverkningarna blir för svåra, kan barnet eller tonåringen behöva få ett annat antidepressivt läkemedel.

Dosen ökas långsamt
När dosen ställs in träffar barnet eller tonåringen sin läkare ofta, i början varje vecka. Om medicinen inte har hjälpt efter fyra till sex veckor, brukar hen få byta till en annan medicin.

Dosen brukar ökas långsamt för att barnet eller tonåringen ska vänja sig och slippa få biverkningar. Medicinen brukar behövas tills hen har blivit bra från depressionen och ytterligare ett halvt år till ett år efteråt.

När hen ska sluta med medicinen brukar dosen också minskas stegvis. Det kan vara bra att göra det under en period som inte är så stressig, till exempel under sommarlovet.

Jag igen nu: Tror att dina föräldrar måste vara med hela resan så att säga, vilket i ditt fall verkar vara problematiskt…. Kan tyvärr inte ge så bra råd på den fronten för har alltid haft en bra relation med mina (+ var över 18 när min depression kom så behövde inte deras stöd eller nåt egentligen)

Kan dock svara på din fråga angående trötthet: Ja, depression/ångest gör att många blir trötta ofta. På psykiatrin hade jag en rumskamrat t.ex som typ sov halva dagen + natten då. Glömde poängtera motionen ordentligt för det var pga av min trötthet jag började jogga varannan dag. Det gjorde mig i alla fall piggare.

Hoppas verkligen du hittar något som funkar för dig!

Anonym skrev:

Ursäktar för sent svar, Självklart är det så att Anti Depressiva ger olika effekt på alla. Dock är jag inte helt säker att jag inte vill testa. Det känns som om det är värt att testa, för att förhoppningsvis fungerar det. Tyvärr har jag märkt det att vården förväntar sig att alla ska ha en bra relation med sina föräldrar, man ska ha med de överallt etc. De förväntar sig att man har berättat allt för de så att de ser att det är en bra ide att man ska prata om något ”nära” med de i samma rum. Vården vet tyvärr inte att alla har inte en bra relation. Så jag har ju mött svårigheter, och behövt ha de i samma rum när jag pratat hur jag känner. Inte något jag gillat. Men jag har ju också berättat för min bästa vän, självklart förstår han igentligen inte allt, men han är väldigt stödjande och försöker sitt allra bästa för att jag ska må bra, (även om jag ibland mår sämre). Jag kanske borde berätta, vi får se. Men motion, det låter bra. Men jag har märkt att jag bara mår sämre då, men jag kanske borde testa spela igen. En fråga till, Jag har märkt att jag blir ofta trött snabbt, och jag sover mer. Kan det bero på depressionen? Era erfarenheter?

Ja, ett av de vanligaste symptomen på depression är ändrad sömn. Att man får svårare att somna (insomnia) eller att man sover mer än förr, eller mindre. Så trötthet och ändrat sovmönster brukar vara en av flera indikatorer på att man kan lida av depression. Lägger man till det till andra symptom så brukar det ge en hyggligt klar bild för vården.

Ja, Tack för alla svar, värmer verkligen.

Bra, då vet jag att det är normalt.

En till fråga; Vilken del av dagen var svårast för er? Natten eller Dagen? Själv måste jag nog säga natten, men jag har märkt att på dagen då jag är aktiv, så finns inte utrymme för tankarna att komma. Men på kvällen, då man är själv så kommer alla tankar över en. Bara lite ren nyfikenhet,

Det finns inte mer jag kan göra, så jag tar dagarna, dag för dag och hoppas att behandlingen börjar snart…

Kvällen/natten var värst för mig. Tankarna kom ifatt en o man började grubbla över minsta lilla.

Hoppas du inte behöver vänta allt för länge!

Anonym skrev:

Har läst några trådar här och känner igen mig i många. Jag är 15 år och har mått dåligt i 2 år nu, men på sistone har det bara blivit värre. Jag har en depression och social fobi och separationsångest eller hur man ska säga. Min sociala fobi fick jag reda på för 2 månader sen, och den har gjort så att jag håller mig väldigt mycket online. Så jag har inte många ”riktiga” vänner om man inte räknar online då. (det är några som inte räknar online vänner som riktiga vänner, även om jag gör det). Jag datorspelade mest då för att det var det enda som fick mig att må bra, jag kunde liksom gå in i en annan person och glömma hur jag mådde för tillfället. Jag får hjälp från alla möjliga håll, skolkurator, Socialtjänstens behandlingsenhet, mentor (som är utbildad terapeut) och BUP nu på sistone. Bup la diagnosen Social fobi och depression efter att jag stått i kö hos de väldigt länge. Det gick så långt att polisen behövde komma för att lugna ner mig innan jag fick hjälp. Jag kom in hos BUP 2 månader sen och gjorde då ett antal utrednings samtal och blev då även lovad hjälp inom 2-3 veckor. Nu har det gått 2 månader sen de lovade det, häromdagen blev jag uppring och nu har jag fått behandlingstid om 3 månader. Det låter väl bra att äntigen få hjälp, men för mig låter det bara som elende. Jag har haft självmordstankar i nu 5 månader, och har även gjort några självmords försök som tyvärr misslyckades. Jag orkar inte mer, varje dag är upp och ner men det är mest ner. Jag har slutat att må bra när jag spelar, utan mår bara sämre då. Jag har gått till ett antal vårdcentraler för att få berätta för en läkare hur jag mår i hopp om att jag ska få Antidepressiva. Alla vårdcentraler jag har gått till vägrar att skriva ut för att jag är för ung. Bup, mentor / terapeut och skolkuratorn säger åt mig att gå till vårdcentralen för att få sånt utskrivet. Det är som om alla skyller på alla inom vården. De säger gå dit, jag går dit: De hänvisar till nästa, och jag går dit: När jag kommer dit så hänvisar de till nästa och vidare och vidare. Varför kan vården inte vara enad, så att man kan få den hjälp man behöver. Jag tar det dag för dag, vecka för vecka. Men igentligen vill jag bara dö men jag vill samtidigt inte. Det är som om jag låter min bästa vän ner. Han hjälper mig att klara dagarna, han erbjuder sig att jag ska ringa honom när jag vill dö, han vill att jag ska vända mig till honom. Jag vänder mig till honom, ringer honom ibland. Men igentligen känns det bara som om jag utnyttjar honom, att jag får honom att må dåligt bara för att jag ska må bättre. (Jag vill inte det), Hur dåligt ska man behöva må för att få må lite bättre? Det kändes verkligen bra att få skriva av sig, ursäktar om det blev lite långt.

Hej! Jag har lidit av depression i hela mitt liv och haft ett helvete men idag så mår jag bättre jämfört med förr. Jag har varit dödförklarad så många ggr i mitt liv och förra året var jag det hela 6ggr på en vecka. Jag har legat inne på alla slags ställen under mitt liv både frivilligt och i tvång. Det som räddade mig var helt ärligt hjälp från ovan, jag insåg att någon vill inte att jag ska ta livet av mig, både högre makter samt barn & familj. Denna sjukdom är nog det värsta man kan råka ut för som människa. Du ska aldrig vara rädd för att tala om dina problem och det värsta är att vården inte riktigt kan hantera denna sjukdom utan de försöker men en massa tabletter som kan vara räddningen men i mitt fall fick jag Hemska biverkningar. Vad du behöver är att prata med någon som verkligen lyssnar på dig och som ger dig verktyg hur du sakta ska börja brotta med omgivningen för det är den jobbigaste biten det vet jag.

Har så mycket att säga och du får mer än gärna höra av dig till mig. Min dröm är att få hjälpa personer som dig med att få ett nytt liv och jag har en plan på detta som handlar att man måste byta miljö ett tag för att på så sätt lära sig att ställa om sig. Idag spenderar jag mycket tid på att ventilera mig och det har jag funnit i att fota olika saker – du kan hitta mig på patreon.com/are3na

Hej, vad synd att du haft depression länge, men bra att du mår bättre nu. Du får gärna berätta mer, kanske gör mig klokare, har all tid i världen i väntan på BUP. Dödsförklarad? Av dig själv?

 

 

Anonym skrev:

Hej, vad synd att du haft depression länge, men bra att du mår bättre nu. Du får gärna berätta mer, kanske gör mig klokare, har all tid i världen i väntan på BUP. Dödsförklarad? Av dig själv?

Jag blev dödsförklarad mer än 6ggr pga självmordsförsök . Känner igen mig i dig med spelandet då jag kunde spela WoW i 17 timmar i sträck men till slut ruttnar man och då kommer smällen. Smällen med alla tankar som då återkommer för de blev bara nerkylda med spelandet och finns alltid kvar. Min fråga är om det är ditt självförtroende som gör att du får social fobi? Oro för att ingen tjej vill ha dig? Antidepressiva läkemedel kan va till hjälp men är i regel ett helvete att sluta och kan ta väldigt lång tid innan man hittar rätt sort samt lång tid innan man känner någon effekt. Tycker inte man ska ge det i första hand då hela psykiatrin pratar om dessa läkemedel som om det vore räddningen.

Aha, ok, synd. När jag spelade i början gick många tankar bort, så det gick bra. Men nu kommer tankarna även om jag spelar. Men jag håller med dig i att jag också kunde spela väldigt länge. Ibland var det även så att tankarna kyldes och kom tillbaka ännu värre efter spelandet.

Jag vet faktiskt inte om det har att göra med självförtroendet, men det låter möjligt. Eftersom BUP satte diagnosen, så är det ingenting jag konstaterat själv och diagnoserat mig själv. Jag har ju länge haft tankar om jag är tillräcklig, om jag duger, om någon tjej (kille) “homo” vill ha mig.

Det stämmer, har nog lagt ner tanken om antidepressiva. Alldelles för mycket negativt och lidande i väntan på att det förhoppningsvis blir bättre. Jag väntar på samtalsterapi, orkar jag inte dit eller om det inte ger någon effekt, så finns det bara en utväg. Jag är helt bestämd på att världen är inte för alla.

Tycker Du borde ta kontakt med BUP igen och försöka skynda på processen. Har du det så jobbigt så kan de inte ignorera det. Man måste vara väldigt bestämd när det gäller att få vård inom psyk då de ofta inte tar det lika allvarligt som en själv.

Annars så skulle du kunna ta kontakt med någon privat samtalsterapeut kanske? (bör finnas någon/några baserat på var du bor) medans du väntar på samtalsterapin som BUP erbjuder.

Ge aldrig upp! Finns alltid andra vägar att ta

 

Om inte vårdcentralen via akutBUP kan ordna en snabbare tid, så varför ska de lyssna på mig.

Och jag klarar inte att söka hjälp själv, har ingen ork alls.

 

Mediciner har hjälpt mig oerhört mycket. Utan dessa hade jag tagit livet sv mig. När det gäller ex bipolära sjukdomstillstånd är det a och o. Det är viktigt stt ta sig till specialiskläkare för stt få rätt dos, rätt preparat och rätt uppföljning. I din situation hade jag gått och satt mig på psykakuten så att de skramlar fram rn läkare åt dig. Vad gäller ångestlindradr benzopreparst typ sobril, oxadcsnd är de en krycka när ångesten blir för svår