Hem > Forum > Depression > Orkar verkligen inte mer…

Orkar verkligen inte mer…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24
  • Har läst några trådar här och känner igen mig i många. Jag är 15 år och har mått dåligt i 2 år nu, men på sistone har det bara blivit värre. Jag har en depression och social fobi och separationsångest eller hur man ska säga. Min sociala fobi fick jag reda på för 2 månader sen, och den har gjort så att jag håller mig väldigt mycket online. Så jag har inte många ”riktiga” vänner om man inte räknar online då. (det är några som inte räknar online vänner som riktiga vänner, även om jag gör det). Jag datorspelade mest då för att det var det enda som fick mig att må bra, jag kunde liksom gå in i en annan person och glömma hur jag mådde för tillfället.

    Jag får hjälp från alla möjliga håll, skolkurator, Socialtjänstens behandlingsenhet, mentor (som är utbildad terapeut) och BUP nu på sistone. Bup la diagnosen Social fobi och depression efter att jag stått i kö hos de väldigt länge. Det gick så långt att polisen behövde komma för att lugna ner mig innan jag fick hjälp. Jag kom in hos BUP 2 månader sen och gjorde då ett antal utrednings samtal och blev då även lovad hjälp inom 2-3 veckor. Nu har det gått 2 månader sen de lovade det, häromdagen blev jag uppring och nu har jag fått behandlingstid om 3 månader. Det låter väl bra att äntigen få hjälp, men för mig låter det bara som elende.

    Jag har haft självmordstankar i nu 5 månader, och har även gjort några självmords försök som tyvärr misslyckades. Jag orkar inte mer, varje dag är upp och ner men det är mest ner. Jag har slutat att må bra när jag spelar, utan mår bara sämre då.

    Jag har gått till ett antal vårdcentraler för att få berätta för en läkare hur jag mår i hopp om att jag ska få Antidepressiva. Alla vårdcentraler jag har gått till vägrar att skriva ut för att jag är för ung.  Bup, mentor / terapeut och skolkuratorn säger åt mig att gå till vårdcentralen för att få sånt utskrivet. Det är som om alla skyller på alla inom vården. De säger gå dit, jag går dit: De hänvisar till nästa, och jag går dit: När jag kommer dit så hänvisar de till nästa och vidare och vidare. Varför kan vården inte vara enad, så att man kan få den hjälp man behöver.

    Jag tar det dag för dag, vecka för vecka. Men igentligen vill jag bara dö men jag vill samtidigt inte. Det är som om jag låter min bästa vän ner. Han hjälper mig att klara dagarna, han erbjuder sig att jag ska ringa honom när jag vill dö, han vill att jag ska vända mig till honom. Jag vänder mig till honom, ringer honom ibland. Men igentligen känns det bara som om jag utnyttjar honom, att jag får honom att må dåligt bara för att jag ska må bättre. (Jag vill inte det),

    Hur dåligt ska man behöva må för att få må lite bättre?

    Det kändes verkligen bra att få skriva av sig, ursäktar om det blev lite långt.

    Det låter så himla tufft. Men måste säga att du är stark som kontaktat vården och sagt att det här klara du inte själv. Och det du beskriver med kuratorer och terapeut som säger du ska kontakta husläkare för medicin, och de alla sagt att du är för ung. Det låter ju verkligen som om de inte fattat hur desperat situationen känns för dig. Har du någon som skulle kunna följa med och föra en extra talan för dig? Som kan understryka att detta måste du få hjälp med nu. Och att det faktiskt är allvarligt. Och måste utredas för en behandlingsplan mkt snart. Du förtjänar verkligen det.

    Kan du tänka dig att ringa tex Hjälplinjen för att få råd om vart du ska vända dig, vad du kan göra härnäst? I så fall, tel: 0771-22 00 60 (kl 13-22)

    Trådstartaren

    Ursäktar för sent svar, har varit upptagen. Jag har inte någon ”nära” som vet hur jag mår. Det är bara de inom vården, mina föräldrar vet svagt och en kompis. Inte någon som skulle följa med tyvärr. Hjälplinjen är det typ som 1177 men för psykisk ohälsa? Har aldrig hört talas om det. Jag ringde en sista vårdcentral i hopp om att något skulle hända några dagar efter jag skrev första inlägget, jag fick en tid med en läkare snabbt. Men de kunde inte medicinera ”barn”, men jag fick en akuttid till bup. Hjälpte det? Nej, fick bara en snabbare tid till min psykolog på BUP. Men den tiden kände jag gav mig inget, det var som om hon inte förstod mig. Och behandlingtiderna ändrades inte så de ligger kvar om 3 månader. Men jag fick veta att BUP inte vill medicinera för att de tror mer på samtalsterapi, det kan jag ju förstå. Men som det är du sa tror jag inte de förstår allvaret att jag inte orkar längre. De tror att jag kan vänta 3 månader på behandling som ingenting händer. Fick just även veta att min mentor (terapeut) ska sluta och börja som terapeut på heltid. Så jag förlorar den hjälpkällan. Allt blir verkligen bara sämre.

    Ursäktar för sent svar, har varit upptagen. Jag har inte någon ”nära” som vet hur jag mår. Det är bara de inom vården, mina föräldrar vet svagt och en kompis. Inte någon som skulle följa med tyvärr. Hjälplinjen är det typ som 1177 men för psykisk ohälsa? Har aldrig hört talas om det. Jag ringde en sista vårdcentral i hopp om att något skulle hända några dagar efter jag skrev första inlägget, jag fick en tid med en läkare snabbt. Men de kunde inte medicinera ”barn”, men jag fick en akuttid till bup. Hjälpte det? Nej, fick bara en snabbare tid till min psykolog på BUP. Men den tiden kände jag gav mig inget, det var som om hon inte förstod mig. Och behandlingtiderna ändrades inte så de ligger kvar om 3 månader. Men jag fick veta att BUP inte vill medicinera för att de tror mer på samtalsterapi, det kan jag ju förstå. Men som det är du sa tror jag inte de förstår allvaret att jag inte orkar längre. De tror att jag kan vänta 3 månader på behandling som ingenting händer. Fick just även veta att min mentor (terapeut) ska sluta och börja som terapeut på heltid. Så jag förlorar den hjälpkällan. Allt blir verkligen bara sämre.

    Ja, det är ”Hjälplinjen erbjuder tillfälligt psykologiskt stöd på telefon, alla dagar kl 13-22. Det kostar som ett vanligt samtal och du kan vara anonym.”

    Ja, 3 månader är lång väntan när man mår så dåligt att man känner att man nog måste hitta en medicin som funkar eller få tät hjälp för att klara av hör och nu. Förstår verkligen det. Allt det här med att ingen verkar ”ta i” att medicinera pga din ålder. Det gör det ju väldigt svårt för dig att bara vänta också. Kan ju tycka att om de inte kan erbjuda det, men att det känns ganska akut för dig. Då måste det ju finnas alternativ som är närmre än 3 månader bort i alla fall. Känns inte ok. Så jag förstår din frustration. Men jäklar vad jag tycker du varit stark ändå. Du har ju verkligen vänt dig till vården och sagt att du behöver mer hjälp. Och det kräver en hel del när man mår dåligt. Så starkt va dig. Undrar om de på Hjälplinjen eventuellt kan ge dig tips på alternativ plats att ta kontakt med innan 3 månader om du känner att det blir övermäktigt? Värt ett samtal kanske? Eller fråga någon via 1177 om alternativa vårdplatser att uppsöka för snabbare hjälp när det känns mer akut. Förstår att det rör sig om var man befinner sig, bor också.

    Trådstartaren

    Ok, då skriver jag upp hjälplinjens nummer, tack!

    Jag har liksom gjort allt jag kan, så jag får bara vänta och hoppas tiden går snabbt, och inse att man ska vara död innan vården inser allvaret.

    Ok, då skriver jag upp hjälplinjens nummer, tack! Jag har liksom gjort allt jag kan, så jag får bara vänta och hoppas tiden går snabbt, och inse att man ska vara död innan vården inser allvaret.

    Förstår stressen, panikkänslorna när man känner att man varit tydlig med hur allvarligt det känns och man står inför månader av väntan utan medicin eller samtalsstöd under tiden. Har du någon som du kan stämma av ditt mående med varje dag, varannan, en gång i veckan, vad som känns ok för dig? Som du skulle kunna ha som en liten säkerhetsventil, som kan bara lyssna lite eller ställa frågan om du börjar känna att det är akut om du låter sämre? Eller som kan prata om annat med dig för att distrahera lite i väntan på att tiden ska gå, ta nån promenad med, fika med? Tänkte att i så fall kan ni ju om det efter ett antal veckor och det känns ohållbart att vänta. Titta på om ni behöver söka akut hjälp? En vän, släkting, bekant kan ju se tänkte jag om du dessutom verkar må sämre utan att kankse se det själv till och med.

    Låter bra att du har Hjälplinjens nummer där någon kanske dels kan lyssna lite, men också råda om det känns mer akut. Jag håller tummarna för att du får en behandlingsplan så snabbt som möjligt. Du förtjänar det och har varit så stark som bett om hjälp.

    Trådstartaren

    Jag hade ju förut mentorn som jag kunde vända mig till hela tiden. Hon kollade ju varje dag, även om hon ibland ställde till det för mig. Annars har jag ju skolkuratorn men hon är inte där hela tiden, och träffar bara henn vid bokade tider. Känns löjligt att boka tid varje vecka för att kolla upp, men ska ta upp det med henne. Tack!

    Grejen är lite så att det är väldigt få som vet hur jag mår, de enda som vet är vården, 1 kompis och mina föräldrar vet bara lite. Jag vet inte om jag borde säga det till fler, men känns som att de inte ska behöva handskas med mina problem. Hur många är det normalt som borde veta?

    Du sa gå ut på promenad med, ta en fika etc i väntan på tiden, låter klokt. Jag borde kanske ta mer initiativ till sånt, även om jag inte har många vänner (social fobi ställer till det).

    Akuthjälp? Menar du typ akutpsyk på sjukhuset?

    Hoppar in lite här med förhoppningsvis goda råd.

    Först o främst starkt att du själv tagit kontakt med vården, något jag själv borde gjort i den åldern (är 24 nu). Vill ge dig en liten förvarning angående mediciner för ångest/depression. Håll dig så långt borta från sånt du bara kan! Har testat flertal olika utan framgång, mera motsatt effekt;

    Först o främst antidepressiva: Under de första veckorna kommer du må extremt dåligt, ångest som du aldrig trott möjligt vilket är därför man oftast får något lugnande o ta i början tills du börjar känna någon ”positiv” effekt. När du väl ”mår bättre” så känns allt typ passivt vilket kanske känns skönt för man slipper ju må dåligt. Dock så är allt en stor lögn för man lever typ i en bubbla vilket man inte märker av förrens man avslutar behandlingen. Gick på sånt i ca 1 år lite drygt o var inte förrens jag blev helt fri från dem som jag märkte vilket ”liv” jag levt det året (2016). Finns även särskilda efter-effekter som inte läkare varnar för.

    Sen nummer 2: All form av psykofarmaka ger bara elände. Finns mängder jag skulle kunna ta upp men du kan läsa om såna här: PDF fil)

    https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://studentportalen.uu.se/uusp-filearea-tool/download.action%3FnodeId%3D599151%26toolAttachmentId%3D129107&ved=2ahUKEwiSmfuHybLbAhUDApoKHdoHDeIQFjAAegQICBAB&usg=AOvVaw0mjGpUFCu8i5QMDTEWwdkg

    Så jag tar bara upp Benzodiazipiner för det är sånt du absolut aldrig o jag menar verkligen aldrig bör ta. Beroendeframkallande o ett helvete att ta sig ur. Tro mig, du vill inte veta hur hemska de drogerna är för de är bokstavligen knark.

    Mitt tips till dig (inom vården) är att enbart ha kontakt med nån psykolog/samtalsterapeut för de kan sina saker o förstår en verkligen. Ger bra råd o tips på hur man kan hantera ångest. Sen hur svårt det än är (har varit i samma sits) så prata verkligen ut med dina föräldrar o dina kompisar om detta. Viktigt att du själv förstår att du inte är någon börda för de som vet. Förklara verkligen hur du mår. Det hjälper, var själv livrädd för att berätta för mina vänner o min familj o jag var då 22 men det lättar på ett sätt för man vet då att man inte är ensam.

    Angående självmordstankar så vet jag precis hur det känns. Tänker fortfarande de tankarna till o från men bryter tankarna (har lärt mig).

    Det viktigaste är att försöka tänka positivt, det blir bättre. Gör sånt som gör dig glad när det känns jobbigt (spelar själv gitarr o piano t.ex).

    Hoppas detta hjälper lite o jag svarar gärna på frågor om du har några för har en hel del erfarenhet inom det här området.

    Trådstartaren

    Tack för din insikt på läkemedel, har ju bara läst på nätet lite och där fanns det mer bara fakta som i och för sig låter bra. Så har alltid utgått att det är en bra sak, men när du säger att det inte fungerat på dig och du mådde bara sämre så får jag en ny insikt.

    När du säger att prata ut med dina föräldrar och kompisar så märkte jag att jag inte varit riktigt tydlig i första inlägget. Jag har ingen bra relation med de alls, jag har aldrig känt att de verkligen är där och det har utvecklats. Det blir ofta bråk hemma så det hjälper inte till. I sen december gick ett bråk överstyr och polisen behövde komma. Så det gjorde det bara värre. Men kompisar, det är igentligen bara 1 kompis som vet hur jag mår, rekommenderar du att jag ska berätta för mer?

    Grejen med det att göra vad som får mig att må bra har blivit mycket svårare, förut kunde jag spela och det gjorde så jag mådde bättre, men du mår jag bara sämre när jag spelar. Och det finns inte riktigt något annat som får mig att må bättre.

    Tack för din insikt på läkemedel, har ju bara läst på nätet lite och där fanns det mer bara fakta som i och för sig låter bra. Så har alltid utgått att det är en bra sak, men när du säger att det inte fungerat på dig och du mådde bara sämre så får jag en ny insikt. När du säger att prata ut med dina föräldrar och kompisar så märkte jag att jag inte varit riktigt tydlig i första inlägget. Jag har ingen bra relation med de alls, jag har aldrig känt att de verkligen är där och det har utvecklats. Det blir ofta bråk hemma så det hjälper inte till. I sen december gick ett bråk överstyr och polisen behövde komma. Så det gjorde det bara värre. Men kompisar, det är igentligen bara 1 kompis som vet hur jag mår, rekommenderar du att jag ska berätta för mer? Grejen med det att göra vad som får mig att må bra har blivit mycket svårare, förut kunde jag spela och det gjorde så jag mådde bättre, men du mår jag bara sämre när jag spelar. Och det finns inte riktigt något annat som får mig att må bättre.

    Glöm inte att bara för att en persons kemi reagerat negativt på vissa mediciner. Betyder inte att det är så för alla. Och med varje person som känner att en medicin inte varit bra alls. Så finns någon (speciellt när det gäller antidepressiva) som känner att just den var den medicin som fick upp dem till ytan igen, så att de kunde tillgodogöra sig andra behandlingar som KBT, motion osv.

    Eftersom i all fall depression inte är en one size fits all sjukdom. Och tyvärr ännu inte har en behandling som biter på alla. Någon visar sig ha mer problem med Seratonin (och kanske får hjälp av ett SSRI). Någon annan visar sig ha mer obalans med noradrenalin, nån annan dopamin. Eller en kombination. Så tyvärr kan man behövas testa om man ör 1 av 3 som blir hjälpt av SSRI, eller gå vidare till annan sort, eller annat som man kommer fram till efter diagnos. Någon kan ju befinna sig i en lättare depression och behandlas tillfredsställande med tex KBT och livsstilsändringar. En annan har en mer djup och kronisk och kan inte tillgodogöra sig terapi förän de med hjälp av medicin kommit upp till ytan lite. Så att jämföra hur mediciner fungerat för andra tror jag kan bli missvisande. Däremot så tycker jga absolut att det är bra att ställa frågor, få klart för sig om varför eventuellt en medicin sätts in, och varför man väljer att byta till en annan kanske. Så man är medveten om hur biverkningar kan se ut, om när de är för allvarliga eller jobbiga att man bör sluta osv. Och det kan ju vara bra att veta tex om en läkare skriver ut off label en medicin som egentligen främst är till för att behandla något annat. Som att man får Seroquel istället för sömntabletter mot sömnbesvär för att det anses vara icke beroendeframkallande. Så kan man ju vilja överväga om biverkningar från en antipsykotika är värd att våga testa eller inte. Om man överväger mediciner tror jag en av de viktigaste sakerna är att man känner att man har en bra dialog med läkaren, och tydlig uppföljning med utvärdering. Så att man snabbt kan ändra om det känns fel. Tyvärr kommer ju inte alla ur sin psykiska ohälsa som medel till allvarligare depression utan medicin. Det kan bara vara bra att vara beredd på att första försöker inte alltid är rätt för en. Och att en sel personer inte mår bra av ett preparat, som verkar bra för andra. Information från vården om det är förstås viktigt.

    Hej!

    Om jag hade kunnat gå tillbaka till när jag var 15, med det jag lärt mig sen dess, hade jag inte tagit emot antidepressiv medicin som jag blev erbjuden av min psykolog just i den åldern. Bara genom frågan förlorade jag hopp om att svaret och lösningen på min belägenhet fanns i det jag hela livet upplevt med sinnena och som jag kunde värja mig emot eller öppna mig för, och i mina dåvarande och framtida relationer. Så jag blir glad att höra att du nekats sån medicin. I Sverige har förskrivningen av psykofarmaka till barn ökat under de senaste åren, medan den minskar tydligt i Danmark. En dansk läkare kan ha spelat in i detta, kanske med sin populärvetenskapliga bok med samma slutsats som jag i frågan som översattes till svenska 2016; ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse”. Hade jag kunnat styra min behandling när jag var 15, vilket jag inte gjorde medvetet då, hade jag sett till att få familjeterapi där min förälder involverats mycket mer, mer än mig även om jag hade varit anledningen till och ett fokus för samtalet, och förhoppningsvis förbättrat föräldraskapet och i sin tur vår relation. För övrigt tycker jag Red Ricajo gav mycket bra råd för mig som 15-åring. Kram!

    Förlåt för sent svar

    Självklart är mina erfarenheter av psykofarmaka mina egna o behöver absolut inte påverka dig på samma sätt. Det finns folk som de ger positiv effekt på och som gör då att de klarar av sin vardag etc. Har mött flera människor med olika bekymmer (ångest, social fobi osv) som berättat deras upplevelser av diverse mediciner och det är totalt lite 50/50. Vissa tycker att de mår bättre, vissa inte. Det finns även alternativa läkemedel för psykofarmaka (är ju ändå ett stort område) som jag själv och andra haft bra effekt av. Finns dels en som heter Propranolol som egentligen är en medicin för blodtryck men som har flera andra applikationer. Har funkat för många med social fobi t.ex och är inte beroendeframkallande. Något du kan ta upp med läkaren när du väl träffar någon. Medicin överlag är svårt för det finns inget som passar alla så om du tar den vägen, var beredd på att det kommer förmodligen vara med och motgångar tills något funkar.

    Mycket tråkigt att höra att du inte har en bra relation med föräldrarna…. Jag berättade först bara för min absolut närmsta vän som var mycket stödjande (även om han inte kunde förstå riktigt) men ju mera jag berättade för, desto mer lättade det och jag kände mig mindre ensam. Helt upp till dig hur många du vill berätta för men jag tror det kan hjälpa något åtminstone.

    Vet att det är jättesvårt att göra roliga saker som inte är kul längre men man får bara försöka. Hade själv i princip 1 års uppehåll från all musik för det gav ingen glädje längre. Till sist så började jag smått i korta stunder och successivt så blev det kul igen. Kan även rekommendera motion, typ jogga lite för dels så gör man då något utan att behöva tänka + att motionera regelbundet gynnar både kropp och hjärna.

    Ha det så bra!

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.