Jag är en person som utåt sett ser ut att ha mitt liv under kontroll, en plan och en ljus framtid. Det är också så jag vill att de ska se ut. Inte för de allra närmsta, de vet. Men för jobbet och kanske konstigt nog(?) min familj så vill jag att de ska se perfekt ut. Jag vet inte om det är ovanligt men jag slutade dela med mig av min psykiska ohälsa för min familj när jag var runt 16 år. Första gången min mamma hjälpte mig söka hjälp var jag runt 14 år. Jag fick en super dålig respons från både vården och min familj så efter det förblev jag tyst. Inom familjen ses jag som den starka, de lugna som har kontroll på allt. Familjens duktigaste medlem. Så är inte fallet. Jag lider av allt från ångest, självskadebeteende till självmordstankar. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunnat dölja det så bra.
Har ni någonsin mått så dåligt att de gör fysiskt ont inom er? Det gör så ont att jag måste lägga mig i fosterställning i sängen och vänta ut det värsta. Jag har både partner och vänner som finns för mig 24/7. De har kämpat bredvid min sida i flera år. Ändå börjar jag känna att det är dags att ge upp. Det är som att mina ord inte räcker till för att någon ska ta de på allvar. Jag vet inte längre om jag vill ha hjälp, att berätta för min familj är uteslutet. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag kan inte längre se en väg ut….
Jag har flera i min närhet som inte heller mår bra. Jag är den som tar de till psykakuten, ser till att de får hjälp och lämnar sen, tackar den som tagit emot oss med ett leende och går hem. Ingen vet om hur illa de verkligen är då jag inte vågar säga. Jag försöker berätta men få skuld halvvägs och tar tillbaka, lättar upp och får de att känna sig trygga. Jag vet att de inte är deras ansvar. Varken partner eller vänner ska behöva rädda mig. Men jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Allt gör för ont. Kanske de vore lättast om jag bara försvann.
