Har en älskad mamma, som har obotlig med bromsad cancer. Hon är 78 år o är deprimerad. Jag gör mitt bästa att finnas för henne. Livet i övrigt, jobb, familj osv tar sitt, jag försöker ta hand om mig själv men blir så trött o skör. Bannar mig för detta. Mår inte i närheten så illa som många, men tror ändå på att försöka föra dialog här. Varför är det så svårt att prata om psykisk ohälsa? Jag tror att jag avlastar min mor, men jag lastar på för mycket på mig själv. Livet är ett “hårt arbete”.
