Orka en timme till

Jag tittar på klockan varje timme och tänker att jag inte orkar en timme till. Jag vill inte mer. Ångesten tar över. Varför dör de som vill leva och vi som vill dö måste leva?

Jag har orkat med depression i 10 år så kanske jag orkar en timme till…

Anonym skrev:

Jag tittar på klockan varje timme och tänker att jag inte orkar en timme till. Jag vill inte mer. Ångesten tar över. Varför dör de som vill leva och vi som vill dö måste leva? Jag har orkat med depression i 10 år så kanske jag orkar en timme till…

Jag vet hur du känner dig. Jag har varit där i 15 år och det som gör att du orkar en timme till är DU. Vi är inte vår sjukdom. Vi är inte vår depression, men vi är dess väktare och fånge på samma gång. Solen är alltid bakom mörkret och molnen. Vi ser den och känner den, precis som de bra stunderna. Du är inte ensam!

Är det någonting påtagligt som gör att du känner såhär just nu, som får dig att skriva? Skulle du få ut något av att dela med dig? Jag lyssnar gärna.

Hmm jag är imponerad av att du hittat ett sätt att överleva. Det känns som du kan lägga upp små mål för att överleva. Berätta mer om hur du klarat av de tio år som du säger att du varit deprimerad. Vad har fått dig att traska igenom den timmen? Berätta mer … jag prenumererar på den här tråden så jag får veta direkt när du skrivit och jag kommer att med intresse läsa det du skriver…

Stor kram

Att man har både ups and downs är väl det som får mig att orka… Även om jag sitter där och kämpar mig igenom varje timme så har jag ett svagt minne hur det är de dagar jag mår bra.

Att jag älskar min familj och jag måste fortsätta kämpa för deras skull även om jag egentligen inte orkar.

Har jag orkat såhär länge måste jag ju orka lite till.

Jag vet hur det känns att gå och vänta  timme för timme

Nuhar jag mått skit i över 2 veckor ingenting känns bra känner mig som en robot jag gör saker utan att känna något jag tvingar mig till allt.

Det som gör att jag fortfarande orkar är att jag vet att det går över (nån dag)eftersom det här inte är första gången jag mår så här. Jag har mått så här i över 30 år. Jag fick min dotter då och kände ett stort ansvar för henne och trodde att jag inte dög som mamma Jag vet inte riktigt om det var då något hände med mig.

jag har familj som gör att jag vill leva

Jag känner mig ledsen, spänd, rastlös, virrig,

Jag vet inte hur jag ska orka gå till jobbet i morgon. Jag har jobbat fast jag mått så här. Jag har berättat för min arbetskompis hur jag mår. Hon tycker synd om mig och säger att jag får säga till om jag behöver hjälp med nåt. Det känns bra. Men jag skäms så mycket också att jag måste fråga om allt. Jag har ”glömt” hur jag gör vissa saker.

Finns det någon som kan berätta vad ni gör för att orka?

 

 

Hej. Här kommer mitt bidrag för att orka en timme till. Vad som händer sedan är en annan sak.

 

Jag förlorade jobbet, min dåvarande sambo satte på min kompis och blev gravid. För att dölja det spred hon ut att jag vart otrogen så min egna familj sa upp bekantskapen med mig.

Jag förlorade hus när fogden hämtade det och bytte lås.  Det var 2 månader sedan.

Just nu lever jag minut för minut. Mitt mål att se luciafirande en sista gång har nåtts även om det inte varit värt det. Så detta är troligen mitt sista inlägg .

 

Nu gick 3 minuter .

Anonym skrev:

Hej. Här kommer mitt bidrag för att orka en timme till. Vad som händer sedan är en annan sak. Jag förlorade jobbet, min dåvarande sambo satte på min kompis och blev gravid. För att dölja det spred hon ut att jag vart otrogen så min egna familj sa upp bekantskapen med mig. Jag förlorade hus när fogden hämtade det och bytte lås. Det var 2 månader sedan. Just nu lever jag minut för minut. Mitt mål att se luciafirande en sista gång har nåtts även om det inte varit värt det. Så detta är troligen mitt sista inlägg . Nu gick 3 minuter .

Låter som en riktigt tung period i livet! Min erfarenhet är att även när livet är så där riktigt mörkt kommer det en vändning – lite i taget, men ändå. En timme till, en i taget, fixar man på något vis. Det hoppas jag att du gör också.

Anonym skrev:

Hej. Här kommer mitt bidrag för att orka en timme till. Vad som händer sedan är en annan sak. Jag förlorade jobbet, min dåvarande sambo satte på min kompis och blev gravid. För att dölja det spred hon ut att jag vart otrogen så min egna familj sa upp bekantskapen med mig. Jag förlorade hus när fogden hämtade det och bytte lås. Det var 2 månader sedan. Just nu lever jag minut för minut. Mitt mål att se luciafirande en sista gång har nåtts även om det inte varit värt det. Så detta är troligen mitt sista inlägg . Nu gick 3 minuter .

Det där svaret tycker jag inte är okej. Alls. Du svarar på ett inlägg från en person som uppenbarligen mår dåligt, och du babblar om att du just drukigt din sista glögg och annat trams. Har du det så jobbigt, starta en egen tråd, men det här är ju ett stödforum. Tror du trådstartaren får stöd av ditt inlägg? Är du medveten om att du kan göra det värre för någon som är i en skör situation med dina svar? Är det vad du vill? I så fall är du verkligen på fel ställe. Har anmält ditt inlägg.

Var står det att jag tagit sista glöggen? I all välmening så läs innan du anklagar. Trådskaparen frågade hur man står ut en timme till, och jag svarade på det utifrån min situation. Att anmäla fett säger mer om dig än om mig. Så undrar vem som är på fel ställe

Var står det att jag tagit sista glöggen? I all välmening så läs innan du anklagar. Trådskaparen frågade hur man står ut en timme till, och jag svarade på det utifrån min situation. Att anmäla det säger mer om dig än om mig.

Mitt svar är utifrån min livssituation som är långt värre än din halvering om glögg. Jag anmäler dej

Du har rätt. Du pratade inte om sista glögg, det var ”troligen ditt sista inlägg”. Potato-potato. Läs reglerna. Du är knappast till något stöd och det här är ett STÖDFORUM. Är din livssituation piss så kan vi prata om den, -men konstruktivt. Tror du någon som har svårt att stå ut med sitt liv mår bättre när du berättar att ”ditt mål att se luciafirande en sista gång har nåtts även om det inte var värt det” hjälper någon annan som mår skit?

Du behöver ta ansvar för hur du bemöter andra i svåra situationer här. Och på tal om svåra situationer. Det låter som om DU har det för jävligt. Det är inte så konstigt att du mår dåligt med tanke på vad du gått igenom. Kan du inte berätta mer om det istället? Vad skulle du behöva för att må bättre?