Hem > Forum > Depression > Öppnar huvudet.

Öppnar huvudet.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej!

    Detta är lite långt.

    Det hela är att jag är ”lost”.
    Vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska göra eller vad jag ska göra.
    Dagarna går ofta ut på att tvinga hjärnan till att hålla sig stängd och inte förbruka mer energi än nödvändigt.

    Jag börjar ofta dagarna med att försöka styra bort mitt sinne från vardagen, göra det som måste göras.
    Allt börjar segt utan någon klarhet vad som händer eller ska hända.
    Börjar närma mig 30 men är förlorad i livet utan några planer eller större vilja i det hela.

    Längre in på dagen jag kommer så börjar hjärnan sakta vakna upp och då är det bäst för mig att jag gör något så att man inte bryter ihop så tidigt.
    Dagarna brukar ägnas till att bara kolla på TVn, youtube eller något som kan få bort tankarna på mitt egna liv.

    Känner redan nu mitt i att jag skriver detta att jag håller på att bryta ihop.

    Senare in på dagen och mer mot det som ska tänkas som kvällen (Beror på när jag vaknar) så slår ofta mina tanka över mot mer negativa saker.
    Ofta så är det att jag aldrig kommer någonvart i livet. Står helt stilla.
    Jag jobbar inte, har inga nära vänner. Jag har en del av familjen som jag kan prata med, men vill inte att de ska tyngas ner av allt hela tiden.
    Har en far som ser ner på mig, tycker att det är onödigt av mig att försöka göra något då han bara säger något i stil med
    ”Det är inte lönt att du försöker, det kommer inte bli något av dig endå.”.
    Just det där sa han senast jag prata med han i telefon när jag diskuterade om att jag håller på att få hjälp med att kanske hitta ett jobb.
    Sedan är det mycket att han tycker att jag är dålig och elak bara för att jag inte vill prata med han längre.

    Detta är något som tyngt ner mycket på senaste tiden, dock bara en bråkdel av allt som står och snurrar i skallen.

    Mycket står i att jag aldrig vet vad jag ska göra. Alla tycker att jag ska göra si eller så men de kan inte förstå att det inte fungerar.
    Kan ta det med arbetsförmedlingen som alltid sätter stora krav.
    De tycker att jag ska göra så mycket och att jag ska klara så mycket.
    När jag väl förklarar att det inte går att göra så för mig så tar de det som att jag inte vill.

    Försöker människor prata med mig så får jag panik, stressen kommer fram.
    Har jag som uppdrag att åka runt på olika saker så Kommer paniken fram och jag bara vill springa iväg.

    De gånger man fösöker be om hjälp från psyk så vill de bara trycka i mig piller.
    Jag har flertal gånger bett om terapi eller bara någon att prata med då och då.
    Dock finns ingen hjäl där…
    Alla olika piller man försökt så har inget hjälpt, bara gör allt suddigt men fortfarande skit.

    Nu kommit så pass att man gråter när man skriver detta.

    De problem man har är då att man har ADHD, depression, panikångest och allt för lätt till stress.

    Känner nästan att jag skriver så mycket att om någon som känner mig skulle läsa detta så skulle han/hon veta vem jag är, men är inte längre så brydd.

    En stor del som sätter mycket stopp för mig är att när jag försöker prata med människor så får jag svårt att öppna munnen.
    Har under hela mitt liv haft problem med mina tänder. Sitter nu nästan helt tandlös och det sätter stort stopp i hur jag lever mitt liv.
    Man hör mycket runt om när folk pratar så är det mycket hur man ser ut och alla ska vara si eller så. Vet själv att det inte är så men det tar hårt och sätter mycket stopp.

    Mitt liv känns som att det inte är något att ha kvar längre men vet inte hur jag ska göra för att få det bättre.
    Har inga jag känner att jag helt kan tala med så man tycket att de ser ner på en eller för att man själv inte vill lägga mycket tyngd på andra.

    Tar och sätter stopp just på denna punkt nu men detta är en del av min hjärna och mina tankar. (Dock skulle nästan kunna skriva en bok om det hela.)

    Tack för att ni läst.

    Hej.  <3 <3 <3  Känner så igen detta , på nåt vis, skulle kunna vara min son, som skriver,  Han är i samma sits som du, exakt, han har inga vänner IRL,  spenderar sina dagar vid datan, han har sin katt, han har oss,sin familj, som älskar honom villkorslöst, 2 systrar som också älskar sin bror.  Som du, har han aldrig haft ett riktigt jobb, knuffas mellan arbetsförmedlingen och soc och försäkringskassan och psyk ,läkare och kuratorer.   Jag vill,  att han ska känna mening, att han känner sig meningsfull,  han mår dock bättre idag, (om han inte bara spelar) men jag är livrädd, så livrädd, att han en dag avslutar sej,  Han ringde mej en natt vid tretiden, för två år sedan. han sa:  Får jag inget jobb, mamma, så kommer jag att ta livet av mej.  De orden, ,har brännt fast i mej och gett mej PTSD liknande drag, så fort jag pejlar lite av negativitet i hans humör, alltid.   Det är min upplevelse, som mamma, med en gränslös kärlek till sin son.  Har du nån sån, som stöttar dej, hjälper dej, nån du kan prata med?  Du är så värdig och underbar, vill att du ska ta det till dej,  jag ser dej.  <3 <3 <3 <3 <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.