Hem > Forum > Depression > Öppna spjäll – kärleksrelationer

Öppna spjäll – kärleksrelationer

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Jag har två tuffa relationer i bagaget på senare år som jag tror lett till en form av allvarlig affektfobi. En stark och övermäktig rädsla att känna smärta så plågsam och djup att till och med döden känns välkomnande. Att gå sönder totalt igen. Därför undviker jag att dejta och bli kär. Minns det som att i den ena relationen fick jag svåra, svåra sömnproblem efteråt. Gick även in något psykosliknande tillstånd som var förskräckligt på tusen sätt. Lyckades efter lång tid läka ihop men överlag missade jag därmed det där andra gör som 30-åringar att man träffar en partner, kanske gifter sig och slutligen skaffar familj. Under dessa år var jag ganska svårt psykiskt sjuk. Alltså åren mellan 25-32.

    Träffade även en annan kille efter den där reaktiva psykosen och råkade dra igång hela systemet igen efter blivit ganska hårt dumpad. Minns det som att jag låg hemma och vred mig i panikångestattacker, mardrömmar och ett självhat som inte var nådigt.

    Efter detta vågar jag inte igen. Det var fem år sedan.

    Det är som öppna spjäll rakt ner i barndomstraumat när det händer något i kärleksrelationer. Där är jag sårbar. Och det är på riktigt för plågsamt att utsätta sig för det hur många gånger i livet som helst. Därför har jag lite omedvetet och medvetet slutat att ens försöka, eller hoppas för den delen. Det känns som att den eviga PTSD:n blommar upp igen att våga gilla någon och det triggar att ens pyttelite försöka.

    Gick dock i terapi igen en period för några år sedan. Blev då så intresserad och faktiskt förälskad i terapeuten. Han var så sexig så det var otroligt. Men det fick jag förstås avsluta i och med detta, med trånande och att jag började flörta med honom istället för att ta i tu med mina problem – även om detta med kärlekslivet ju var ett av dem.. =)

    Bara känner att jag måste våga igen. Livet rinner ifrån mig. Jag har dåligt samvete, även inför mig själv. Men hur går man emot något så starkt som kan framkalla PTSD? Det övergår mitt förstånd.

    Åh kära du. Förstår dig, jag brottas med liknande känslor inför kärleken. Kommer det gå att ha ett förhållande, en nära relation någonsin igen? Jag vet inte. Jag vet bara att det blivit som en jätterädsla i mig, haveriet i senaste relationen ligger som en barriär, och jag kämpar fortfarande med att ta mig ur upplevelsen, förstå, acceptera och komma till frid med hur det blev. Du är inte ensam, är väl det jag vill förmedla till dig.

    Tror försiktighet är ledordet. Dvs har man ett sår, även om det läkt, är det ju lättare att det går upp än om såret inte funnits alls. Därför måste man anpassa sitt beteende så att man inte riskerar det. Det behöver inte innebära att man slutar försöka. Men att man väljer med stor noggrannhet, är tydlig åtminstone inför sig själv vad som händer vid triggning, tar hjälp av vården om så sker och att man förmedlar till sin partner att man har denna sårbarhet. Något sådant.

    Din sista fråga där, hur man gå emot något så starkt som kan framkalla PTSD…jag har inte svaret men tror inte vägen är att forcera eller gå emot. I alla fall inte alltid. Ibland hör man ju om ”tvärtom metoden” – att man bör agera tvärtom emot ens känsla t ex gå på dejten fast man känner ångest. Jag tror att det ibland kan funka men har man denna typ av sår, så måste man ställa sig själv ytterligare frågor. Vad blir konsekvensen av ångesttriggningen den här gången? Inte så lätt att veta förstås. Men ångest tar mycket energi från en, och för mig har det blivit omöjligt att koncentrera mig på annat när den tar över. Jag övar på att släppa taget då. Dra i handbromsen, nej, det gick inte nu. Och sen försöka igen en annan dag (gäller generellt, inte just dejtingexemplet för mig just nu). Något sådant.

     

     

     

     

    Trådstartaren

    Åh, wow, tack för den pusselbiten! <3 Tar med mig försiktighet och vara lyhörd inför sina egna triggers. När jag läste blev jag påmind om att det kanske är precis likadant som med arbetsplatser? Alltså hur jag gjort där kanske går att applicera även på det här området? Tusen tack för den ögonöppnaren! Fan då kanske det finns hopp ändå.

    Kram

    Hur har du gjort på arbetsplatser, måste jag då fråga… 🙂 Tycker själv det är så himla svårt att vara i nya sammanhang, där det dessutom ställs krav på prestation. Jag ångar på i 190 för att göra ett bra jobb, men känner mig ofta som ett ufo, har svårt att komma in i grupper osv. Och åtminstone på senaste jobbet slutade det med väggen.

    Trådstartaren

    <3 Började på en ny arbetsplats i januari och gick in i det med en övertygelse om att bli mobbad och utfryst på samma sätt som jag blev för ca 2 år sedan på en annan arbetsplats. Det har dock gått över förväntan och ingenting i närheten av det som jag tidigare varit utsatt för har hänt. Därför har tilliten börjat komma tillbaka. Jag har satsat på det sociala, att komma in i gruppen, bygga relationer med kollegorna, lagt i princip all möda och energi där istället för på arbetsuppgifterna. Jag litar på arbetsflocken.

    Tänker att likheten är för det första att våga ge sig ut igen – att träffa någon. Jag har ju inte gjort det på över fem år utan har istället passiviserats. När man prövar igen trots att man har PTSD är det så himla viktigt att man möter sunda personer i en sund kontext. Det har jag gjort på arbetsplatsen – av en ren slump ska jag säga. Det skulle lika gärna kunnat vara på ett annat sätt. Men det är en fin och pålitlig arbetsgrupp. Så jag har sluppit bli triggad och när jag väl blivit det har det visat sig vara falskt alarm.

    Kanske man kan likställa det med att jag sjukskrivit mig från kärleken men jag vågade igen på arbetsmarknaden. Jag hade alla skäl att kanske aldrig mer återvända dit. Till och med psykiatrin och psykologer försökte tvinga mig till sjukskrivning, avrådde mig från att jobba kvar för de såg hur jag gick sönder av det, och jag var länge ett psykiskt vrak. Men jag sade då på den tiden tillslut upp mig, testade igen och nu äntligen gick det vägen. Så det där med att hoppa upp på hästen igen, tror jag är nyckeln, men att vara väldigt försiktig som du skrev, och också lita på sin intuition och vara lyhörd inför sina triggers (de finns såklart där av en anledning).

    Glad för din skull, att du vågat och kommit till en bra och sund arbetsplats! Sammanhanget gör så otroligt mycket med en. Vad kontexten speglar upp liksom. Blir inspirerad av ditt svar och hoppas nå dit jag med en dag. Intressant också att du satsat på det sociala….det låter klokt, tänk om det är nyckeln. Saker som arbetsklimat är ju dock svårt att förutsäga. På intervjuer pratar man sällan om vilka man ska jobba med, det blir en överraskning när man väl börjar på nya jobbet. En del arbetsgivare låter ju inte närmsta kollegor vara med vid intervjuerna heller. Kanske kan man ställa fler frågor kring arbetsklimat  och arbetsmiljö redan vid intervjun. Men en viss chanstagning är det nog alltid.

    Sen är det kanske lite så att var sak har sin tid. Jag har satt mitt liv på paus både vad gäller kärlek och jobbyte, behöver känna mig mer stabil. Men härligt att läsa om din resa. Som du skrev, det finns hopp!

     

     

    Trådstartaren

    <3 En annan grej är att jag i den absoluta början av mitt arbetsliv (som sommarjobbare exempelvis) fick fantastiska erfarenheter av arbetslivet. Fick i regel alltid jättefin feedback av chefer och arbetsplatser – lovordades. Alla intervjuer jag gick på ledde även till anställning. Jag gjorde som ung någon form av raketkarriär och minns det som att jag blev ganska berusad av det. Har faktiskt glömt bort det här och kom på det nu. I en annan tid i livet älskade ju jag att jobba och det gick jättebra. Men sedan iaf vet jag inte riktigt vad som hände men började hamna på ställen där det var dålig arbetsmiljö, jätteotrevligt i mellan åt och även jag själv kände att jag inte kunde motivera mig till att prestera längre – det kändes så meningslöst och dysfunktionellt. Kändes som att jag ”tog slut” innan jag ens hunnit fylla 25 år. Men jag har börjat få en mer helhetsbild av mitt arbetsliv på senare tid. Försöker minnas glädjen från ung ålder och stoltheten man kunde uppleva då. Orkar inte bli definierad själv eller se på arbetslivet utifrån de här mörka glasögonen av de hemska arbetsplatserna och dess kollegor och ledarskap. Jag vet att det inte är rättvis bild av hur arbetslivet är som sådan. Misstänker att träffa kärleken egentligen bör vara nyanserad också. Problemet där är bara att jag saknar en enda bra relation. Det är på riktigt. Så jag blir istället väldigt så ”mörk” och pessimistisk i min tro om att hitta och vara i något annorlunda. Behöver goda erfarenheter!

    Hej.

    Visst är det så att man behöver goda erfarenheter.Alltför många dåliga leder till att man slutar anstränga sej.Det vet jag av egen erfarenhet.Man tappar intresset och fokuserar på annat i livet,när relationer inte fungerar.Samtidigt är det lite trist att inse att man ska vara ensam hela livet,även om livet blir enkelt och okomplicerat när man lever som singel.Man blir van vid att alltid kunna bestämma själv och aldrig behöva kompromissa.

    Trådstartaren

    <3 Hej,

    Just det perspektivet av att man slutar anstränga sig när man försökt tillräckligt och det är för kostsamt har inte jag riktigt tänkt på. Tolkat det som ett djupare motstånd. Nu när du däremot skriver om det kanske det är ganska mycket så för mig också. Det känns logiskt att sluta försöka göra något som bara upplevs kontraproduktivt. Har anklagat mig själv väldigt mycket för det här, att jag inte ”gör något” typ radikalt åt det. Men kanske är det helt naturligt att reagera så efter ett helt liv där man försökt och det ändå resulterat i massor av smärta och besvikelser. Gillar den förklaringsmodellen för känns ganska mänskligt så. Tack för att du fick mig att se det!

    Intressanta frågeställningar. Ska man släppa taget om sådant som får en att må dåligt t ex nära relation, vänskaper, dåliga arbetsplatser osv. Eller ska man våga tro på att det blir annorlunda nästa gång och fortsätta prova sig fram? Det kostar ju på en hel del mentalt. Det här är sådant jag brottas en del med själv efter en period av ”misslyckanden” bakom mig. Någonstans är jag faktiskt lite skraj också att hjärnan tagit skada. Att de senaste bryten skapat en obalans i hjärnan. Och att jag nu måste vara mycket försiktig.

    Att sluta anstränga sig så himla mycket…ja kanske är det vägen. Fokusera inåt och skapa sig det bästa livet ensam. Valet är ens eget. Men jag tänkte att du Red Simyna ändå har flera positiva bilder av arbetslivet i bagaget och att de kan vara en hjälp. Sen är det ju lite skillnad kanske på kärleksrelation och arbete. Man behöver ju inkomsten liksom, så valet finns inte där på samma sätt.

    Trådstartaren

    <3 Ja precis, skillnaden är kanske litegrann att jag inte velat eller varit förmögen till att anstränga mig på länge. Att inte klara av att ge det en chans men inte riktigt förstå varför, är nog det som förvirrar mycket. Jag tycker det låter lite som att du Olive Hufuvi försöker men är osäker på ifall du ska hålla i längden och därmed behöver backa – dra i handbromsen? Tycker även det låter som att du är aktiv i en process och att det låter sunt överlag att kämpa på? Eller att du blivit osäker på nu också om du borde vara passiv en tid framöver?

    Det som hänt mig är att jag släckt ner, försöker inte ens minsta lilla. I arbetslivet har jag varit mycket mer ivrig, uthållig, prövat ett par arbetsplatser och sedan läst av mina reaktioner, backat ifall det har behövts. När det gäller kärlek är det som jag dött inombords – det finns ingenting kvar av mig där. Som att sista relationen var så förskräcklig och tog mig så hårt att jag inte rest mig sedan dess och vet inte ens om det är möjligt att göra det. Då ska det vara den här goda erfarenheten. Jag vet inte.

    Tänk att det kan bli så…att kärleken triggat oss båda så starkt att vi hamnat i något slags dödläge. Det är sorgligt. Jag som brukade vara så modig, tänka att allt var möjligt att övervinna..det kanske det också är, bara att man inte riktigt kan se eller känna det just nu. Jag vill tro att det är så. Att svårighet + svårighet = ny insikt, mognad och lycka.

    Jo det är nog som du skriver, det där med att hålla i längden. Har ofta haft drivet att hoppa på nya saker; jobb, relationer, resor mm har varit ganska så orädd i många lägen. Men just att hålla över tid…det har varit problemet. Nu har jag lagt ner drömmarna att förändra tillfälligt. Det får vänta. Och det får vara så just nu. Det blev inte som jag ville eller tänkte, men tja, det är inte många som det blir det för.

    Glad för din goda erfarenhet! Tror på att plussa på sådant, de goda sakerna i livet. Små bäckar…

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.