Så jag har ända sedan jag var i tidig tonårsålder haft besvär med min psykiska hälsa, just nu närmar jag mig 30, det är framför allt depression, en känsla av hopplöshet och rädsla för att vara till besvär för andra.
Så majoriteten av mitt liv har jag haft inställningen att försöka kämpa vidare och försöka ha positiva tankar så som folk brukar säga att “det kommer bli bättre” att det finns en ljus sida till livet och alla har motgångar i livet men de som kämpar på kommer till slut att finna lycka, även så har jag försökt att ha inställningen att åtminstone så känner jag smärta, det är väl bättre än att inte känna något alls.
Även att döden kommer förr eller senare i vart fall så jag behöver inte oroa mig då livet kommer få sitt slut.
Just nu börjar jag däremot tröttna, jag har upp tills nu på senare dagar kunnat undvika att ta ansvar och gömma mig i min egen lilla värld där jag inte kan komma till skada för andra.
Men nu har jag gått klart högskola och det som återstår är att gå ut i arbetslivet och ta ansvar.
Innan jag gick på högskola så provade jag att arbeta, och även nu efter studierna men det fungerar aldrig.
Jag tappar helt livslusten och allt jag gör på fritiden är att invänta nästa dag så att jag kan gå och jobba igen, jag tappar helt intresse och engagemang till att ta kontakt med vänner & familj när jag jobbar och i slutändan leder det till att jag får panikångest, sömnbrist och självmordstankar vilket gör att jag antingen försöker skada mig så att jag hamnar på sjukhus och på så vis slipper jobba eller ta livet av mig, men än så länge har jag lyckats att säga upp mig från jobbet innan det har gått så långt.
Sen har vi relationer, jag är tack vare min barndom rädd för att orsaka besvär för andra och på så vis håller jag mig även borta från att ha för starka känslor för en person, vare sig det är en släkting, ett syskon, en förälder eller en vän.
Jag är helt enkelt bekväm med att undvika konflikter så pass mycket att jag har blivit rädd för att älska någon, vilket leder till att jag verkligen gillar att vara ensam då det får mig att känna mig trygg, men samtidigt känner jag då mig väldigt ensam vilket är ett helvete i längden, att vara ensam och att känna sig ensam kan tyvärr gå hand i hand.
Jag har vänner som jag umgås med så det är inte så att jag är helt ensam, men jag har aldrig haft en relation så jag har heller aldrig haft en riktig närhet med en annan människa.
Så just nu är situationen så att jag inte är kapabel till att jobba tack vare mina psykiska problem, men samhället förväntar sig av varje människa att man ska kunna arbeta, vilket leder till att jag måste söka jobb som jag vet att efter ett par veckor måste jag hoppa av eftersom jag mår för psykiskt dåligt av att arbeta.
Detta gör att jag heller inte har något att erbjuda i en relation då jag inte har en bra självkänsla eller en stabil ekonomi, för att jag ska kunna jobba behöver jag känna att jag har något att leva för vilket jag för tillfället inte har och på så vis tappar jag helt livslusten när jag jobbar då jag undrar vad det egentligen är jag arbetar för. Även så är jag så pass rädd för att göra en annan person ont eller att vara i vägen och störa dom att jag inte vågar försöka komma nära och älska någon, så pass att jag till och med i stort sätt alltid smyger när jag går för att inte störa personer som inte ens finns då jag bor ensam i min lägenhet, det sker mer på automatik att jag gör allt för att undvika att vara i vägen för andra personer.
Så det blir som en ond cirkel, för att finna mening med livet behöver jag antagligen finna en partner då jag inte finner något intresse längre med mig själv, men för att finna en partner behöver jag bli mer självsäker, våga göra fel, och framför allt kunna jobba. Men för att kunna jobba så behöver jag få en mening med livet för att ens kunna få motivationen och styrkan till att stå ut med att jobba utan att ta livet av mig.
Även så har jag pratat med kuratorer, psykologer och psykiatriker, tagit antidepressiva mediciner och allt möjligt genom åren, jag kan tyvärr inte finna någon utväg och jag börjar tröttna på att försöka övertyga mig själv om att det blir bättre.
Så min fråga är vart bryter man cirkeln? Har någon haft en liknande situation där de lyckas hitta en utväg?
Om någon har en idé som kan öppna upp ögonen för mig så vore det givetvis underbart, men jag förväntar mig inget då jag har tacklats med det här i 15-20 år och det har nog inte gått en dag där jag inte tänkt på det, det är givetvis väldigt mycket information som jag utelämnade här, jag skulle kunna skriva en hel bok om besvären och känslorna i mitt liv men det känns ganska onödigt.
Det blev väldigt mycket mer text än vad jag hade tänkt, ursäkta för det, och tack för att du läste, även om du inte har något svar så uppskattar jag att du tog dig tid till att läsa.