Jag tänker mycket på att om dagarna bara vore 10h kortare skulle jag kanske inte må lika dåligt och skada mig själv lika mycket. Jag kanske skulle kunna leva ett ganska normalt liv om jag bara behövde stå ut i 6h per dygn i vaket tillstånd.
Det blir alltid värre för mig desto längre tid jag varit vaken. Det är inte så att jag vaknar och mår bra utan att jag vaknar och har ett driv att göra det bästa av situationen. Men redan efter ca 4h är både min kropp och sinne färdiga. Jag kan inte koncentrera mig på något en längre stund, misslyckas sitta still tillräckligt länge för att göra något jag tycker om eller behöver göra. Jag är för hjärntrött för att tänka men för vaken för att sova. Jag kan inte sysselsätta mig med någon fysisk aktivitet för att jag redan slitit ut kroppen som aldrig hinner återhämta sig. Varje dag är jag fast i ett rastlöst limbo timmar i sträck. Jag hinner tappa förståndet de flesta dagarna och tänka att nu vill jag inte mer, det får bara inte vara såhär, det är inte en värdig existens. Om jag bara inte behövde stå ut med smärta, hjärntrötthet och rastlöshet i så långa sjok av tid kanske jag skulle orka. Men när orken tar slut är jag min egen fiende som går alldeles för långt för att dämpa medvetandet.
Hur gör man för att stå med att sitta av timmar i smärta och meningslöst vacklande fram och tillbaka?
