Jag är en autistisk tönt som precis fick jobb på Donken i området. Jag har blivit behandlad för ångest och depression senaste halvåret. Jag har självmordstankar och upplevelser av att jag vill dö, men min terapeut har hjälpt mig bearbeta själva impulserna att skada mig själv eller begå självmord, så trots min depression vaknar jag på morgon, gör saker, äter och går och lägger mig igen. Jag känner mig däremot väldigt hopplös. Senast jag såg terapeuten sade jag till honom att jag inte alltid mått dåligt, men att jag inte vet om jag någonsin kommer må bra igen. Trots senaste månadernas behandling är det möjligt att depressionen fanns där mycket längre än nu när jag valde att ta hjälp för mina symptom.
Som liten hade jag det bra till dess att jag började skolan. Efter högstadiet började självmordstankarna. Hela skoltiden och på vissa arbetsplatser har jag blivit retad. Jag har gjort mig tillfreds med mitt nuvarande hälsoläge. Jag har gjort mig tillfreds med mitt förflutna. Jag ser fram emot livet så till vida att jag hoppas få jobba och göra saker under tiden, men jag mår dåligt. Jag mådde dåligt förra veckan. Jag mådde dåligt veckan innan. Jag mådde jättedåligt innan dess. Jag mår dåligt nu och jag har mått dåligt i flera år. Min terapeut tror att jag kan ha det bra stundvis, men han beskriver mig som en “dystopisk person”, någon som mår dåligt hela tiden utan större förändringar periodvis. Jag är 22 och har hela livet framför mig, under tiden känns det relevant att kunna le, skratta och slippa gråta på nätterna under tiden. Mitt bästa humör har jag när jag sover, fast av uppenbara skäl kan jag inte sova bort livet när jag nu har möjlighet att jobba, gå ut och vara funktionell. Vad ska jag ta mig till?
