Hem > Forum > Depression > Nu är jag där igen!

Nu är jag där igen!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Under den senaste tiden har jag mått bra, jag har äntligen känt glädje och lycka. Jag är piggare och mycket mer positivt. Äntligen har jag börjat att hitta mig själv igen. Men just idag kom de jobbiga tankarna tillbaka, tankar på att dö, att lämna livet. Känslan av ensamhet och förtvivlan, olika viljor och styrkor som drar i mig, ena stunden vill jag bara dö och andra stunden blir jag rädd av tanken och vill leva. Det ena stunden sitter jag och planerar min död, hur och när jag ska göra det(jag har allt förberett) och andra stunder får jag panik och ångest av mina egna tankar och planer.

    För 13 månader sedan lyckades jag att ta mig över spärren och stoppa i mig X-antal tabletter i suicidsyfte men tyvärr misslyckades jag och just idag har jag fått en starkt känsla av att vilja dö, att vilja försvinna. Känner mig så ensam, så dum.

    Jag vill bara fly, fly från mig själv, från min egen kropp, från mina egna tankar och känslor. Jag vill inte längre….., vad är det med mig? Det känns som jag går i en bubbla , jag hatar mig själv.

    Under den senaste tiden har jag mått bra, jag har äntligen känt glädje och lycka. Jag är piggare och mycket mer positivt. Äntligen har jag börjat att hitta mig själv igen. Men just idag kom de jobbiga tankarna tillbaka, tankar på att dö, att lämna livet. Känslan av ensamhet och förtvivlan, olika viljor och styrkor som drar i mig, ena stunden vill jag bara dö och endera stunden blir jag rädd av tanken och vill leva. Det ena stunden sitter jag och planerar min död och hur och när jag ska göra det(jag har allt förberett) och andra stunder får jag panik och ångest av mina egna tankar och planer. För 13 månader sedan lyckades jag att ta mig över spärren och stoppa i mig X-antal tabletter i suicidsyfte men tyvärr misslyckades jag och just idag har jag fått en starkt känsla av att vilja dö, att vilja försvinna. Känner mig så ensam, så dum. Jag vill bara fly, fly från mig själv, från min egen kropp, från mina egna tankar och känslor. Jag vill inte längre….., vad är det med mig? Det känns som jag gåt i en bubbla , jag hatar mig själv.

    Hej!

    Jag förstår precis hur du menar 🙁

    Tog också X antal tabletter för ca 1 år sedan men misslyckades. Känner samma konflikter dra i mig och det började igår efter en mycket stressig tid på jobbet efter semestern. Idag är första dagen på mycket länge jag varit tvungen att ta lugnande. Vill inte ner i det där kaninhålet igen men samtidigt känns det mycket lockande…

    Trådstartaren

    Hej! Jag förstår precis hur du menar 🙁 Tog också X antal tabletter för ca 1 år sedan men misslyckades. Känner samma konflikter dra i mig och det började igår efter en mycket stressig tid på jobbet efter semestern. Idag är första dagen på mycket länge jag varit tvungen att ta lugnande. Vill inte ner i det där kaninhålet igen men samtidigt känns det mycket lockande…

     

     

    Idag var min andra dag på jobbet efter 4v semester och andra dagen jag jobbar heltid( har varit sjuk i 3år) idag fick jag jobba med f.d bästa vän som lämnade mig och sa ifrån all kontakt pga att jag är ”sjuk” och få hen att må dåligt. Det gjorde så ont och jobba nära varann men ändå långt ifrån varann. Det gjorde ont att inte kunna titta hen i ögon och le. Det gjorde så ont så att det  pushade mig till den hårfina linjen där det finns död på ena sidan och livet på andra sidan.

    Jag var vaken hela natten med hjärtklappningar och en vilopuls på 110 pga ångest, för första gången på länge drabbades jag av panikångest attack och kunde inte andas! Det vore bättre om jag inte var vid liv, men frågan är om jag vågar gå hela vägen den här gången? Vad ska jag välja? Livet med lidande och smärta eller döden?

    Idag var min andra dag på jobbet efter 4v semester och andra dagen jag jobbar heltid( har varit sjuk i 3år) idag fick jag jobba med f.d bästa vän som lämnade mig och sa ifrån all kontakt pga att jag är ”sjuk” och få hen att må dåligt. Det gjorde så ont och jobba nära varann men ändå långt ifrån varann. Det gjorde ont att inte kunna titta hen i ögon och le. Det gjorde så ont så att det pushade mig till den hårfina linjen där det finns död på ena sidan och livet på andra sidan. Jag var vaken hela natten med hjärtklappningar och en vilopuls på 110 pga ångest, för första gången på länge drabbades jag av panikångest attack och kunde inte andas! Det vore bättre om jag inte var vid liv, men frågan är om jag vågar gå hela vägen den här gången? Vad ska jag välja? Livet med lidande och smärta eller döden?

    Jag har varit tillbaka i 1 vecka o 2 dgr sen semestern. Varit fruktansvärt stressigt. Folk verkar totalt glömt bort att jag är fruktansvärt stresskänslig. ovanpå det var min fd chef som nu är prodchef borta i måndags utan att meddela någon. jag ringde o kollade om han var ok. Han var aspackad… när jag kommit hem från jobbet ringde han o frågade om jag kunde köpa ut åt honom vilket kändes helt fel. Kändes väldigt obehagligt o säkert därför paniken, pulsen och ångesten gått i taket o kunde inte sova inatt,

    Dock känner jag att jag vill leva. på nått sätt måste jag få detta att gå runt.

    när det gäller din sits förstår jag att det är jobbigt med din kompis. hade en vän som lämnade mig för många år sedan. men du ska veta att det är hens förlust!! ingen av oss som mår dåligt med ett taskigt psyke rår för att vi mår som vi gör. Vet att det är svårt men kämpa på!

    känner inte dig, vet inte hur gammal du är men jag förstår dig så innerligt. men låt inte någon som inte förstår få den makten över dig. du är värd så mycket mer än så.

    mina vänner som stod vid min sida hela förra året när det var som sämst finns kvar i mitt liv och vi är fortfarande nära…. men….. det är inte sig likt med någon av dem. finns mycket saker jag inte längre kan prata med dem om. ser att de drar sig undan för att de orkar inte. jag försöker ge dem space för de är som min familj men det känns tungt för nu har jag ingen att prata med när det blir jobbigt 🙁

     

    Trådstartaren

    åh, att drabbas av psykisk ohälsa är tillräckligt jobbigt men att komma tillbaka till jobbet och träffa kollegor som inte förstår ens situation är ännu jobbigare. Jag har haft några kollegor som stressad upp mig och visade ingen förståelse, däremot var de väldigt duktiga på att snacka bakom ens rygg. Jag förstår dig.

    Vilket jobbigt sits med din chef, så oprofessionellt och dumt. Förstår att du inte mådde så bra. Usch, så får man inte bete dig.

    Jag förstår dig det här med kompisar. Man blir rädd att de som är kvar ska också lämna en. Jag försöker verkligen att vara positivt men ibland blir känslorna så stora och jobbiga så att man  tappar kontrollen 🌷

    Även om jag aldrig någonsin önskar att någon annan ska behöva tampas med panik, ångest, känslor o tankar som drar iväg fortare än blixten så känns det skönt att veta att jag inte är ensam ❤️

    Trådstartaren

    Även om jag aldrig någonsin önskar att någon annan ska behöva tampas med panik, ångest, känslor o tankar som drar iväg fortare än blixten så känns det skönt att veta att jag inte är ensam ❤️

    förstår dig precis❤️

    I was in Hospital just a few days ago from OD on Tablets.

    Apparently, I also started a small fire in the house as well

    Now I am thinking about it again …

    Trådstartaren

    I was in Hospital just a few days ago from OD on Tablets. Apparently, I also started a small fire in the house as well Now I am thinking about it again …

    I know how you feel. Sometimes it is so hard…. I don’t know why it’s so difficult to choose between life and death

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.