Idag var min andra dag på jobbet efter 4v semester och andra dagen jag jobbar heltid( har varit sjuk i 3år) idag fick jag jobba med f.d bästa vän som lämnade mig och sa ifrån all kontakt pga att jag är ”sjuk” och få hen att må dåligt. Det gjorde så ont och jobba nära varann men ändå långt ifrån varann. Det gjorde ont att inte kunna titta hen i ögon och le. Det gjorde så ont så att det pushade mig till den hårfina linjen där det finns död på ena sidan och livet på andra sidan. Jag var vaken hela natten med hjärtklappningar och en vilopuls på 110 pga ångest, för första gången på länge drabbades jag av panikångest attack och kunde inte andas! Det vore bättre om jag inte var vid liv, men frågan är om jag vågar gå hela vägen den här gången? Vad ska jag välja? Livet med lidande och smärta eller döden?
Jag har varit tillbaka i 1 vecka o 2 dgr sen semestern. Varit fruktansvärt stressigt. Folk verkar totalt glömt bort att jag är fruktansvärt stresskänslig. ovanpå det var min fd chef som nu är prodchef borta i måndags utan att meddela någon. jag ringde o kollade om han var ok. Han var aspackad… när jag kommit hem från jobbet ringde han o frågade om jag kunde köpa ut åt honom vilket kändes helt fel. Kändes väldigt obehagligt o säkert därför paniken, pulsen och ångesten gått i taket o kunde inte sova inatt,
Dock känner jag att jag vill leva. på nått sätt måste jag få detta att gå runt.
när det gäller din sits förstår jag att det är jobbigt med din kompis. hade en vän som lämnade mig för många år sedan. men du ska veta att det är hens förlust!! ingen av oss som mår dåligt med ett taskigt psyke rår för att vi mår som vi gör. Vet att det är svårt men kämpa på!
känner inte dig, vet inte hur gammal du är men jag förstår dig så innerligt. men låt inte någon som inte förstår få den makten över dig. du är värd så mycket mer än så.
mina vänner som stod vid min sida hela förra året när det var som sämst finns kvar i mitt liv och vi är fortfarande nära…. men….. det är inte sig likt med någon av dem. finns mycket saker jag inte längre kan prata med dem om. ser att de drar sig undan för att de orkar inte. jag försöker ge dem space för de är som min familj men det känns tungt för nu har jag ingen att prata med när det blir jobbigt 🙁
