Nedstämdhet

[Indigo Dejucy]

Hej! Jag känner jätte mycket nedstämdhet kring mycket. Min familj respekterar Inte hbtq rörelsen. Jag är bisexuell men familjen pratar inte alls om sexuell läggning utan tror på att jag endast är heterosexuell. De verkar som de skäms över mig. De säger de älskar mig. Det finns alltid ett ”men…”. Jag vill konfrontera de och säga att jag är bisexuell men är för nedstämd för det. Vad ska jag göra?

Alla fattar inte allt. I ett elitistiskt etablissmang med neurotypiska deltagare spelar det ingen roll om man är queer eller deprimerad eller fattig, allting utanför jantelagen kommer alltif betraktas som abnormalt till en början. Skit i det. Att du attraheras av folk i allmänhet är faktiskt jävligt roligt och riktigt trevligt, särskilt för dig (think of the options, man!). Att din familj skiter i att det finns variabler i större sammanhang är deras problem. Ju äldre man blir ju mindre familjeåsikter tar del av en själv och det liv man lever. Det ÄR INTE din uppgift att ändra din familj och tvinga de acceptera dig. Din uppgift är att gå vidare med livet (jobb, skola, körkort, lägenhet) och skaffa dig vänner och sängkamrater DU gillar och som DU älskar, alldeles oavsett vad familjen tycker. Menar de allvar med att de värdesätter dig och att du spelar roll för de slutar de förr eller senare upp med att trakassera dig för din sexualitet. Det är precis så enkelt!

Åh, känner med dig. Så fruktansvärt!

Går det att skjuta lite på det samtalet tills den dagen du känner dig starkare? Alltså att du redan nu kan lugna dig själv med att tänka att du kommer konfrontera de framöver, men just nu orkar du inte riktigt det, och det är helt okej, men att det kommer – framöver?

Kanske du fram till den dagen kan skriva ner vad du ungefär skulle vilja säga till dem – som en förberedelse? Tänker att det kan ge en känsla av att du redan nu agerar och sätter något viktigt i rullning? Och att det mentalt kan kännas som en liten, liten lättnad och befrielse i allt det tunga?

Tusen kramar till dig!