Nedstämd i 15 års tod

<3 Det hörs verkligen att du varit igenom mycket och att livet varit tufft länge. Det är förståeligt att du känner dig frustrerad när andra har det lättare, och det låter som att du kämpat på ett sätt som många inte kan förstå.

Just när andra säger att man klarat sig bra ”trots allt” kan skapa såna enorma känslostormar inombords, som att man bara vill skrika rakt ut att man fortfarande lider. Är det så du också känner, om du vill säga?

Skickar en stor kram!

Tack! Det är väl som det är så jag kan ju inte göra något annat än att härda och gå vidare och hoppas på att livet blir bättre o bättre.

Det är bara det att alla vänner o kompisar har ju typ börjat starta familj nästan allihopa och jag är här (ensam) Har många vänner och släktingar o så men man skulle väl vilja ha någon egen familj eller iaf ha någon att vara med som inte bara är en vän. Men har alltid lyckats sabba för mig själv dom gånger jag träffat nån vettig tjej och det är inte super ofta man hittar nån så det suger rätt hårt att man sabbat det men jag vill väl inte skylla på att jag har dåligt närminne eller dålig självkänsla när de kommer till tjej eller så men när jag redan har så mycket i skallen att hålla koll på och jobb och ha kontakt med alla osv då har det alltid varit så att när jag träfat nån då är jag inte riktigt i mitt bästa sinnesbruk och då har det gått bara några dagar eller på sin höjd några månader sen säger man tack o hej. Och jag vet inte vad det beror på och jag funderar på vad som kunde ha blivit alltför ofta och tänker på (olyckan) skapligt ofta men jag vet ju att det är dåtid och det har jag tagit mig långt från. Men det är tungt att inte känna något riktigt lugn under en längre period. En semester eller så det är ju oftast bara några veckor sen är man tillbaka i ekorrhjulet.

Kram till den som orkar läsa detta. Jag har antagligen varit med om en av dom allvarligaste bilkrascher som hänt i Sverige skulle jag kunna tro. Och det känns som folk ba jaha men du verkar ju kämpa på bra. Vilket är sant med men jag vet ej hur länge jag ska orka. Ska man leva tills man är 70-80 år då känns det rätt drygt kan jag säga.

Hej

Ja, du verkar ha lidit mycket i ditt liv, och haft 15 år av psykologisk smärta, och jag undrar: vill du ha mer tröst eller vill du må bra? 🙂

Du kan få tröst resten av ditt liv genom att berätta om din olycka, dina skador och begränsningar, och allt som inte går bra med ditt liv, och du har helt rätt för att det måste ha varit tufft att vara dig. Men hur mycket kommer tröst ge dig? Hur mycket lycka och succée kommer du få av det? Hur närmare kommer du komma åt dina drömmar pga det?

Jag vill ärligt säga att jag vill inget annat än att se dig skriva här om 1-2 år om hur mycket bättre ditt liv blivit, och hur lycklig du är då, men av egen erfarenhet och andras erfarenhet, tröst kan bara hjälpa dig att hålla dig vid liv, inte att nå dina drömmar, och anledning är: Människor vill hjälpa andra människor, men de vill hjälpa sig själva först, och tro mig, efter att ha studerat kroppspråk och läst folk i sina liv, jag har börjat märka att alla lider med nånting, alla har problem i sina liv. Kanske inte lika allvariga som dina, men det gör ändå att de spenderar mycket av sin tid under stress att reagera till världen, utan att kunna tänka på hur andra mår.

Det jag menar är, för att ditt liv ska ändra, du måste ändra.

Om du tar samma val och samma vanor de kommande 15 år, så kommer du få samma resultat som de senaste 15 år. Kan du verkligen leva ett sånt fattig liv med lite tröst då och då?

Jag känner dig, och jag lider med dig, och jag vill uppmuntra dig att börja göra nånting annorlunda nu som du inte gjorde förut. Starta med nåt kort och lätt, vad som helst. En promenad varje dag, ett äpple varje dag, börja läsa en ny bok, lyssna på en ny podcast om själv utveckling, lär dig nåt nytt, vad som helst. Det är ditt liv, och du är den enda som kan ändra riktning på det. Ta ansvar för att ingen annan verkar göra det.

Din själv känsla, med andra ord det du tycker om dig själv, kommer ändra när du gör nånting du inte gjorde förut, du kommer få nya resultat som kommer få dig att vela fortsätta och förbättra dig ännu mer.

Om 15 år så kommer du fram nånstans, och du vet redan vart om du fortsätter leva samma liv som du har levt hittills. Men om du ändrar lite grand, du kan bli en helt annan människan som kommer attrahera ett helt annat öde till sig själv.

Och glöm inte nåt, du har gått genom saker som de flesta människor inte har gjort, och du har lidit och överlevt de senaste 15 år på ett sätt att andra människor inte har. Tänk vad det säger om dig, tänk på hur stark du måste vara redan nu för att kunnat gå igenom allt det och fortfarande stå vid liv. Om du överlev det så kan du möta vilka hinder som helst som kan träffa dig.

Jag uppmanar dig att starta en ny resa från och med idag, en resa av personlig utvecklig. Börja träna idag att bli den personen du vill bli. Bara du kan vara hjältet i dig liv. Lycka till

Ja alltså lidigt har jag ju inte gjort så mycket men jag har iaf haft det ganska tufft, eller vad man ska säga, livet har inte varit enkelt hela tiden direkt… Jag har ju redan gjort mycket framsteg och tagit mig igenom två utbildningar och bytt jobb 2 gånger och har bra med vänner osv men blir ba trött som fan på att man är själv eller man känner sig ensam även om man kanske inte är det. Jag kommer ta åt mig dina ord men jag tror inte att jag kommer kunna mig vidare hur enkelt som helst det kommer nog ta en del tid. Tränar skapligt mycket osv så allt som har med min fysiska kapacitet det gör jag redan så gott jag kan. Kan göra allt som jag kunde innan ja kraschade men inte på samma nivå bara…