Narcissist?

Hemmet ska ju vara ens trygga borg….
Har borgen vittrat sönder, kanske det är bättre att skaffa sig en ny borg?

Kan du prata med din pappa om hur du känner det när han säger si eller så?
Kanske kan du prata med dina syskon och förklara dina känslor?

Att bli nedtryckt till den graden att du bara vill dö, är totalt förskräckigt!

Ta hand om dig själv!
Kan din familj inte hjälpa dig? Sök då  hjälp hos en  samtalsterapeft, psykolg etc.

Stort lycka till, och ta hand om Dig!

Det är svårt att prata med honom om det för att jag är rädd att han ska göra illa mig. Jag pratar med en kurator en gång i veckan, och jag har pratat med mina syskon om allt men de avfärdar ibland mina känslor och upplevelser, och ibland blir de mest tysta. Jag ska nog försöka hitta någon annan psykolog som kan hjälpa mig bättre än den som jag går hos nu.

Tack så mycket.

Hej ”Blue Fyrujo” heter jag i forumet.

Jag undrar om jag kan få ställa en fråga innan jag tänker att försöka hjälpa dig. Jag skulle gärna vilja veta Du behöver inte svara om du inte vill.

MVH ”Blue Fyrujo”

Mycket olämpligt att fråga efter någons ålder i det här forumet med tanke på att forumet är utformat för att alla ska känna sig säkra här. Även om du inte har några dåliga avsikter kan din fråga få människor att bli osäkra och lämna forumet

Vänliga hälsningar

MInd moderator

Tack för upplysningen. Jag tänkte mig inte för då tråden kunde vara skapad av (som moderatorn såg)

Ursäkta mig.

Det är absolut inte ok att behandla andra människor så som din far har behandlat dig. Hans beteende påminner om mitt ex beteende, pappan till mina barn. Vår äldsta dotter har typ sagt upp bekantskapen med honom och hon bor nu hos mig på heltid. Och jag, ja vi separerade till slut.

Jag brukar rysa när jag ser boken Omgiven av idioter, för det är så exet ser på omvärlden.

Han slog aldrig oss i familjen. Men han fick oss alltid att känna oss dumma och fel. Mitt jobb är oviktigt, bagatellartat, dåligt betald. Mina vänner är korkade, elaka, inställsamma, falska. Jag är dålig på att städa. Dålig på huvudräkning. Dåligt minne. Celluliter, för blek, grånande hår. Till exempel. Undra på att jag har haft dålig självkänsla! Nu börjar jag inse att det inte är ngt större fel på mig. Har träffat en ny man som lyfter mig och gör mig glad. Fantastiskt!

Du inser också kanske någonstans att du är helt ok, men att du blir behandlad som skit av en (förmodligen) narcissist? Var stark, håll fast vid den känslan. Du är värd att bli bra behandlad.

Så. Ett virrigt inlägg, hoppas det ger dig ngt litet iaf. Kram.

Hej, min pappa är också narcissist och det gav mig trauma. Jag har lärt mig jätte mycket om trauma. Barn är känsligare för att få trauma under uppväxten av svåra händelser eftersom hjärna och nervsystem inte är färdigutvecklade. Det räcker med att någonting påminner om traumat för att man ska bli återtraumatiserad. Nu blir jag återtraumatiserad så fort någon är otrevlig. Det är jätte jobbigt. Jag undrar om du har fått traumaterapi och om du vet vilket anknytningsmönster du har?

Hej

Jag har inte fått traumaterapi nej. Jag har inte heller fått veta av en utbildad vilket anknytningsmönster jag har, men när jag själv har läst om det verkar det som att jag har Otrygg/ambivalent

”Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”

Eller möjligtvis:

Otrygg – desorganiserad

”Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.”

Citat från psykologiguiden.

Jag vet med mig att jag är otroligt rädd för konflikter, kan känna för att fly från ett rum om någon/några diskuterar något med höjd röst. Även om de själva inte anser att de är hotande utan endast engagerade kan jag uppfatta det som hotfullt. Jag är rädd för mycket skulle jag säga, både vad gäller andra människor och världen i stort.

Båda dessa anknytningsmönster tycker jag kan stämma in på mig.

Jag är ledsen för hur du blivit behandlad av ditt ex. 🙁 Och jag är glad för dig och också din dotters skulle att ni inte bor med honom. Vad starkt av dig också att se till din dotters behov av att slippa träffa honom, det har jag själv önskat många gånger av min egen mor. Men hon är kvar hos min far.

Tack så mycket för din uppmuntran. Kram