Hem > Forum > Depression > När naivitet leder till depression och självskada

När naivitet leder till depression och självskada

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • I princip hela mitt liv har jag levt, omedvetet, efter principen att vara alla till lags. Att alltid vara den där snälla personen som aldrig säger emot och som dessutom alltid, precis alltid ser det goda i alla människor.

    Uppväxt med en narcisstisk mamma har gjort att man inte lärt sig hur kärlek faktiskt ska vara, eller lära sig när kärlek faktiskt blir fel.

    Mitt allra första förhållande var endast typisk tonårskärlek som avslutades pga vi bråkade för mycket.

    Andra förhållandet varade i 7 år. 7 år av mer vänskap än kärlek egentligen. Mycket olika åsikter och viljor som krockade. De 3 sista åren var inte bra och slutade med att vi höll på att båda jobba ihjäl oss för att undvika vara hemma. Och det var jag som höll föhjållandet uppe för oss båda. Tillslut orkade jag inte mer och gjorde slut. Där bröt ”helvetet” loss. Han blev en helt annan människa och utnyttjade mig sexuellt med hjälp av utpressning, tryckte ner mig psykiskt och började förfölja mig så jag utvecklade paranoia och depression. Började skada mig för att straffa mig själv efter varje gång han hade utpressat mig till att ligga med honom. Det hela varade i ett år och då hade jag hunnit hamna på sjukhuset efter ett planerat självmordförsök för att fly från honom.

    Efter allt det så anklagar jag mig själv fortfarande att jag kunde tillåta behandlingen.

    Allt rann ur sanden typ och jag började bygga upp mig själv n. Träffar den mest magiska människa någonsin som visar mig en kärlek jag aldrig upplevt innan. Trodde jag.

    Denna människa har nu ljugit, manipulerat och lurat mig så mycket att jag har sjuka skulder, djup depression och återfall i självskada. Han har dessutom levt dubbelliv med en annan tjej i 5 månader.

    Men jag vill fortfarande leva med denna människa och jag bara tycker synd om honom och anklagar och hatar mig själv för allt skit han behandlat mig.

    Nu ska vi visserligen gå i parterapi.

    Men varför är livet så mycket mer orättvist för oss som vill tro allt gott om människor, vi som är så naiva att vi bara ser det goda och accepterar all negativ behandling som kommer till oss?

    Hur ska man se sitt eget värde och lära sig att säga nej och stopp? När och hur ska man lära sig att man förtjänar bättre behandling?

    Livet funkar efter vissa principer och tanken är kanske att man ska lära sig dessa under något mindre destruktiva förhållanden. Istället för att anta att relationer, människor och sammanhang funkar som du gör är du illa tvungen att agera i relation till vad du vill ha och vilka du har omkring dig. Ärligt talat är det inte snällt att alltid vara alla till lags, då får ju ingen veta vem du är och vad du vill och då kränker man och utnyttjar dig vare sig man vet att det är fel eller ej. Det är ju inte som att du säger ifrån, eller hur?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.