När meningslösheten tar över

Jag vet inte hur jag ska inleda detta men jag behöver hjälp.

Jag behöver hjälp för att jag inte vill förstöra min sambos liv. Min sambo är mitt allt. Han har stöttat mig trots självmordsförsök och mitt dåliga beteende. Han är även den enda personen i mitt liv. Jag har inte haft någon kontakt med min biologiska familj på ca 10 år och jag har inte en enda vän.

Jag är för närvarande arbetslös efter att ha sagt upp mig med omedelbar verkan från mitt gamla jobb för drygt 1 månad sedan. Då hade jag mycket energi. Jag sökte därefter ett par nya jobb och fick erbjudande på ett av dem. Nu har jag ingen viljestyrka kvar.Jag har inte kunnat ta mig dit för att jag inte kan gå hemifrån. Sen jag sa upp mig har jag kommit ut 2 gånger själv. En gång för att gå på intervju och en gång för att gå till min kontakt på öppenvården.

Mitt senaste besök på  öppenvåden inleddes med en fråga om jag kontaktat min gamla psykolog vilket jag hade även om hon inte visste om hon hade tid för mig nu så fortsatte min skötare med att det nog vore bättre om min psykolog hjälpte mig och att jag inte fortsatte träffa denna skötare, hennes inställning till detta kom bla av att jag har så bra stöd av familj och vänner ( visst min sambo är min vän och enda familj men jag kan inte lasta allt på honom), att hon inte kunde hjälpa mig med något. Detta är andra gången som hon säger upp sin kontakt med mig och jag vägrar att ta kontakt med någon som inte vill hjälpa mig.  Mitt jobberbjudande har jag inte kunnat svara på då jag inte vågar gå dit. Jag vågar delvis inte gå utomhus själv och jag är livrädd för att inte vara tillräckligt bra.

Så nu sitter jag hemma igen märker att min sambo börjat tröttna på mig. Vilket jag flera gånger tidigare i livet velat för att jag hatat mig själv åt både honom och mig själv tillräckligt för att inte vara värd honom. Egentligen är det bra om han tröttnar för då kommer ingen att störa mitt nästa självmordsförsök. Men denna gången så vet jag inte om jag vill dö. Jag vill bara inte leva. Jag vet inte hur jag skulle kunna söka ett nytt jobb när jag inte tror att jag skulle kunna genomföra ett än mindre få ett.

Jag har en lång historia av bup socialen och vuxenpsyk men har aldrig fått en enda vårdplan eller hjälp, tvärt om. Mitt förtroende för bup försvann tidigt i min kontakt med dem när de berättade saker för min familj som jag inte ville vilket ledde till att jag fick det jobbigare hemma.
Anledningen till att jag haft kontakt med dem är en ostabil uppväxt med psykiskt fysiskt och sexuellt våld.
När jag var ung fick jag ingen hjälp och nu är det enda jag får höra att det inte finns någon anledning att titta tillbaka bara se framåt och hitta mål i livet.

Jag har aldrig haft riktiga vänner, när jag var liten umgicks jag med personer som jag kunde vara hos eller sova hos mycket så jag slapp vara hemma som vuxen har jag haft några jag träffat ett par gånger om åren. SÅ trots att jag försökt hitta närmre vänner slutar det alltid med att antingen lämnar de mig eller så lämnar jag dem.

Jag har inga mål för framtiden inget jag önskar se eller göra. Allt är skrämmande och även om jag bara är hemma så är jag rädd för ljud som kommer från trappuppgången, grannar eller nere på gatan. Jag har inget jag är bra på som jag skulle kunna tillföra till samhället. Jag har inte lyckats med att skaffa en enda vän som jag inte har haft sex med och jag har inte lyckats att hitta en stabil grund i livet.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till det känns som om mitt liv är förlorat i sin värdelöshet och meningslöshet.

Hej,

Jag har läst hela ditt inlägg. Förstår det som att du är tömd på energi och inte vet var den nya energin ska komma från. Kan du prata med din sambo om hur du mår? Finns det någonting som du vet att du får energi av som kanske kan hjälpa dig?

Ta hand om dig och kram <3