När medicineringen inte längre hjälper och livet känns totalt onödigt.

Var börjar man en historia man inte ens kan förstå själv? Jag har varit på så många KBT-behandlingar, vanliga behandlingar med psykologer, ätit medicin sen 2009 och ändå sitter jag här åtta år senare och ser hur mitt liv slösas bort på meningslösa saker som jobb, hushåll och allt annat som man “måste” göra.

De senaste månaderna har jag mer och mer funderat på självmord men det är inte första gången. Jag har aldrig uttalat det för någon även när läkare frågat. Jag är djupt deprimerad enligt de “tester” man kan göra på nätet och det förvånar mig inte, det finns egentligen ingenting jag tycker är riktigt kul.

Jag är gift, det är mitt största aber, jag vill inte förstöra min mans liv. Utöver det har jag några avlägsna släktingar men ingen som skulle ta någon större notis om jag lever eller dör. Jag älskar min man, men kan inte se hur det ska räcka för att jag ska orka med allt runt omkring. Som ni förstår kan jag inte skriva allt, det finns såklart andra personer med i bilden, vänner arbetskamrater, hans släkt etc.

Jag ser inte meningen med att gå upp på morgonen. Att tvätta en massa kläder, göra ett arbete som inte gör någon som helst nytta för någon förutom något företag som vill tjäna pengar och jag behöver lön för att leva (touché).

Egentligen började det långt tidigare. Jag har en bror som försökt begå självmord för många många år sen och som även blivit akut intagen på det som idag kallas BUP. Men vi pratar om över 30 år sen. Vi har ingen kontakt idag. Jag har inga nära släktingar kvar i livet, vissa har faktiskt inte ens funnits. Den viktigaste personen dog för många år sen och det bröt ner mig i beståndsdelar så små att jag inte visste vad som var jag och vad som var skuggan av mig själv.

Jag är en person som alltid bryr mig om alla andra, det är inpräntat med bläck någonstans i hjärnbalken. Jag hjälper folk så att det går ut över mig själv, sen är jag bitter över hur resultatet blev. Jag är en duktig flicka som ska kunna allt, vara snygg, ha det bra, bo bra, ha allt det där som någon någonstans kommit på tydligen ska vara lyckan med livet.

Jag både medicineras och självmedicinerar och har många gånger gjort väldigt konstiga saker som jag sen inte kommer ihåg. Så jag söker på nätet och det jag läser gör mig rädd. Det verkar inte finnas så många utvägar. De flesta rekommenderar antidepressiva preparat men jag står redan på en hög dos ihop med insomningstabletter och Sobril. Så vad finns då kvar?

Jag har sökt på alla forum jag kan om hur man kan ta livet av sig men jag hittar egentligen inget bullet proof. Antingen för att det är saker jag inte skulle våga eller för att det inte är självklart att det lyckas.

Så nu sitter jag här. Som någon slags sista utväg.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

 

 

 

 

Du har kämpat länge med depression. Jäklar vilken styrka det kräver. Så jag förstår att du är trött och att depressionen gör att mörkret är svårt att se speciellt bra i. Att känna att saker är meningslösa tar på krafterna.

Du nämner att du testat och står på mediciner nu. Men uppenbarligen är det inte en balans som funkar tillräckligt bra. Har du pratat med personen/vårdkontakten som har hand om din medicinering om hur länge du testat olika mediciner och att du fortfarande har djup depression. Tänker att om du skulle uppfylla kriterierna för behandlingsresistent depression så kanske (finns där du bor, eller kan fås på remiss) alternativ som TMS eller annan behandling för allvarliga depressionstillstånd går att diskutera som möjlighet till nuvarande medicinering?

 

Anonym skrev:

Jag har sökt på alla forum jag kan om hur man kan ta livet av sig men jag hittar egentligen inget bullet proof. Antingen för att det är saker jag inte skulle våga eller för att det inte är självklart att det lyckas.

Så nu sitter jag här. Som någon slags sista utväg.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.