När man mår dåligt flyr folk som om man hade pesten

Hej!
Jag är en tjej på 20 år som har haft problematik med ångest och depression hela livet i princip. Min uppväxt präglades av psykisk ohälsa hos en förälder och mobbning på skolan. Jag trodde länge att jag förtjänade allt som hände. När jag var 13 hittade jag mina första riktiga kompisar och de stod vid mig vad som än hände. Det var då jag fick mitt första minne av glädje. Jag minns att jag blev förvirrad och funderade på vad det var för känsla. När jag kom på att känslan jag känt varit glädje blev jag rädd, hur kunde jag ha glömt bort en så vital känsla? Men jag tog mig upp, mycket terapi och antidepressiva senare var jag frisk och lycklig. Jag hade allt jag ville ha, bra betyg, många vänner och en pojkvän jag älskade.
Men sen så vände det igen, depressionen kom tillbaka. Naiv som jag var trodde jag att mina vänner skulle finnas där för mig men istället insåg jag att jag var ensam. Jag fick istället höra saker som att “du kan ju inte säga så till xx” eller “men xx blir ju orolig om du berättar hur du mår”. Plötsligt stod jag ensam. Pojkvännen var otrogen med en av mina bästa kompisar och restan av mitt kompisgäng låtsades antingen som inget eller flydde mig som pesten. Jag känner mig bara så jävla dum för att jag trodde att bara för att jag fanns där för alla skulle någon finnas där för mig. Inte ens psykiatrin är till någon hjälp. Så än en gång är jag själv och jag är så arg och besviken på de som jag kallade mina vänner. För nu är det uppenbart, de vill bara veta av mig när jag är glad och sprallig, när jag hjälper alla. De vill inte veta av mig när jag mår dåligt, då står jag ensam.

Stor kram till dig!

Jag tycker det låter som att du hade all rätt att tro att de skulle finnas där för dig eftersom du hade erfarenheten att de gjort just det för dig som yngre.  Låter inte konstigt sedan att fallet därför nu blir oerhört högt när kompisar sviker och sticker. Jag menar eftersom du hade byggt tillit att de skulle finnas där.

Kan det här vara lite åldersrelaterat? Kan minnas att mina sk. “vänner” i just den åldern var extra svåra att nå. Det var som egoismens era ungefär där alla skulle “leva livet” osv. Idag är jag 36 år och tyckte faktiskt folk skärpte till sig igen när de blev pyttelite äldre.

Hoppas verkligen du kan hitta trevligare kompisar och pojkvän! Det finns såna också!

Tack ❤ det kan säkert vara åldersrelaterat men jag blir som ledsen då jag trott att de skulle finnas där för mig när jag är där för dem hela tiden. Men de vill inte det. Däremot vill de gärna ha hjälp av mig hela tiden. 😔

Åh, jag förstår verkligen det! Så sårande. Förstår att du är besviken. Det är verkligen inte som att de lever efter devisen att man ska vara mot andra som man själv vill bli behandlad. Så himla orättvist! Och du som varit så schysst mot dem och ställt upp! Tycker det är extra allvarligt också att du hade fått en sån himla fin erfarenhet som yngre att bli hjälpt, att de funnits där för dig och sedan nu att de river ner den känslan igen. Jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att du kan se att den här bristen ligger hos just de här specifika personerna, att det säger allt om dem – men det betyder inte att ingen i hela världen bryr sig om dig. Vill verkligen att du ska få upprättelse och vara runt människor som mer än gärna vill finnas där och som värnar om att du mår bra! Som just när du behöver dem är extra närvarande och stöttande. Du om någon förtjänar det!

Värme!

Tack ❤ det betyder mycket att du orkar svara ❤

Självklart!

Känner igen mig mycket i det du skriver också. Har själv setts som charmig och liksom en kul person att umgås med. Sedan när jag mått dåligt eller bara visar de sidorna så brukar inte folk generellt vara så himla roade. De vill ju ha kul! När relationer tagit slut av olika anledningar har majoriteten av de sagt efteråt att de haft det otroligt roligt när vi umgåtts, minnen för livet, och att de är väldigt tacksamma för det. Har inte varit några hard feelings. Jag har blivit smickrad men ändå känt mig framförallt besviken på att inte hela mig fick plats i relationen. Att det inte fick vara djupare än att jag skulle vara som en liten underhållare, typ. Plus att jag tyckte jag varit tolerant mot deras “mörker” och ställde upp. Precis så som du också gjorde!

Hur går tankarna idag förresten? Känns det som att du känslomässigt tänker mycket på det här eller tror du att du ganska snart kommer kunna gå vidare? Hitta andra personer där hela du får finnas?

Kram!

[Yellow Bojoto]

Först vill jag bara ge dig en varm kram 💗
Och en stor eloge för att orkar förklara och skriva om vad du har råkat ut för.

Jag blir ledsen för din skull och jag bryr blir extra ledsen för jag kan själv känna igen mig.
Och då menar jag inte att den här texten ska handla om mig.
Utan den här texten handlar om dig och det att jag förstår vad du menar vad du går igenom.

Jag har kämpat med liknande saker i hela mitt liv.
Idag är jag 51 år ung/gammal och jag kämpar med likadana problem idag.

Man kan ju tycka att det inte är någon tröst för dig.
Men du skulle ju kunna ta lärdom av det att tackla ditt liv på ett annat sätt än vad jag har gjort.

Å andra sidan så har jag gjort rätt, enligt mig, att jag satt ner foten och blivit arg (och ledsen) när jag tyckt att respekten brustit mot mig.

Och ja det har även lett många ggr. till att jag valt bort personer.
Rätt eller fel?
Det vet jag ej.

Är ju väldigt ensam idag.
Men jag hade ej kunnat känna mig trygg med de personer jag valt bort heller.
Det vet jag.

Dem och jag hade behövt mötas i respekt och innerlighet.
I att ömsesidigt bry oss om varandra i vått och torrt.

Förstår att du är besviken, ledsen och känner dig dum.
Men du har ej gjort något fel.

Du är en livslevande vacker individ med tankar, känslor, upplevelser, erfarenheter och dessutom har du även modet att uttrycka allt detta.

Det är ärligt faktiskt bättre att vara utan sådana personer som av okända orsaker ej visar dig respekt eller omtanke.

Fortsätt vara arg, som du säger att du är, tillsammans med din ledsamhet.
Dock bör du använda det arga konstruktivt.

Se till att du bygger ditt egenvärde med en sund ilska.

Jag finns här 💗
OM du vill.

Kram