Jag lovade mig själv att döden aldrig får vara ett alternativ om jag får barn. Jag gick i olika sorters terapi under många år. Mådde bra till slut & nu har jag 2 barn. Det började gå åt helvete när första barnen inte sov. & ingen hörsammade mig. Jag fick aldrig sova mer än 1-2tim i sträck första halvåret. Sen blev det 1-3tim i ett år. När det hade gått totalt 3år fick jag 4tim sträck-sömn. Trodde jag mådde bra & fick ett barn till. 1 år efter det slog kroppen ut & 2års veckolånga migrän, fysiska besvär m.m går jag & påminner mig själv att döden är inte en utväg. Mina barn skulle bara ärva mitt mörker. Jag har googlat fram hur barn hanterar föräldrars självmord.
Men hela tiden är dem där; tankarna, den ilande & svidande känslan genom kroppen som säger jag orkar inte mer.
Läkaren sa till mig “men du tar dig upp från sängen”. Ja, för mina barns skull, såklart. Men det är inte lätt & vissa dagar är hopplösa. Läkaren skriver gärna ut medicin men jag kan inte ta nånting för jag får migrän. Kroppen vill ha vila. Men döden är inte ett alternativ & vila & sömn finns inte i vardagen. Bara skrik, stress & en jäkla massa press. Vad kommer mina barn minnas om sin barndom när dem är vuxna? Känns som jag är inlåst i en labyrint & inga vägar leder nånstans. Ändå går dagarna..
