Hem > Forum > Depression > När det känns som att livet sviker en

När det känns som att livet sviker en

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Jag är en tjej i 20 års åldern. Alla har en resa och det här är min. Jag är vanligtvis en väldigt gladlynt tjej som älskar att skratta och ha kul. Jag är adopterad och kom till Sverige när jag var omkring 4 år vilket gör att jag har bott i Sverige i nästan hela mitt liv. När jag var 14 år blev jag våldtagen. Jag levde då i en värld där jag trodde att livet kantades av kärlek. Att ingen medvetet ville göra någon annan illa, jag antar att jag var något naiv på den tiden, men jag var bara 14 år. När jag var 15 år mådde jag så dåligt över det som hänt och med all press jag hade på mig själv i skolan för att leva upp till de krav som det kändes att alla förväntades av mig att jag ville dö. Jag planerade min död i detalj, kollat tågtider, valt dag. Jag var nöjd och hade aldrig någonsin känt mig så fri som jag gjorde då. Fri från alla förväntningar och tänkte att jag skulle bli av med all prestationsångest. Men 3 dagar innan min planerade självmordsdag tog en väns pappa livet av sig. Utan någon som helst förvarning. Jag minns hur jag tyckte att det var fegt, jag blev nästan mer arg än ledsen just då, och det blev min räddning den gången. Jag kunde inte ta mitt liv efter det. När jag var 16 år blev jag gravid med en kille som inte ville ha med barnet och göra. Jag åkte till honom och han sa ingenting, hamnade nog i någon form av chock precis som jag. Men trots det ville han inte ha något med barnet att göra. Jag åkte hem, ledsen och förtvivlad över situationen. Eftersom min pappa vid ett tillfälle sa att jag var oönskad trots att jag har de finaste föräldrarna man kan drömma om så är det något som aldrig kommer att glömmas. Misstag eller ej men han sa det. Det satte spår. Jag vet att jag tänkte att berättar jag att jag är 16 år och gravid så kommer de inte vilja ha något med mig att göra, så jag beslutade mig då för att göra en s.k. abort. Jag bokade tid då det var lite längre gånger och gjorde ett kirurgisk abort. Jag var 16 och hade inget körkort och ville inte att någon skulle veta för jag skämdes. Jag tog bussen och åkte o gjorde det jag skulle och efteråt fick jag inte råd om att prata med någon så jag satte mig på bussen och åkte hem igen. Gick upp på mitt rum och har sedan dess inte delat med mig av min historia till någon. Man kan göra många saker man ångrar i livet men någonstans brukar man ändå känna i slutändan att man gjorde rätt val. Men jag känner varje dag att jag gjorde fel. Att jag borde ha behållit det. Jag har ångrat och gråtit över det varje dag sen dess och jag vet att det är ett val jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Idag är jag omkring 20 år och faller då och då in i depressioner. Jag vet inte vad det är som triggar igång det, vissa dagar känns allt så tungt att jag inte vet varför jag lever, vad som är meningen med livet. Min kropp känns tung och allt stannar upp. Livet runt omkring mig fortsätter som ingenting, klockan tickar på men jag står still, blir som förlamad. Jag vill gråta men får inte fram det, det bildas en klump i hals och mage, får panik, får ångest och ingenting kan dämpa det för tillfället. Sedan lugnar det sig och kommer tillbaka. Kvällarna och nätterna är svårast. Det blir en ond cirkel. Vissa dagar känner jag inga känslor alls, ingen ilska, ingen ångest, ingen glädje, ingen sorg, ingenting. Allt blir bara tomt men livet omkring mig rullar på, jag står still, drar mig neråt och inåt. Jag vet att det förmodligen är fler än jag som känner så, ville bara dela med mig, många säger att det är en form av terapi… Tack för alla som tar sig tid och läsa! Och ni andra som är i likande situationer, ni är aldrig ensamma!

    Avatar

    Nyfiken fråga – hur har du det nu? Skulle vara så bra om du hängde här och pratade med folk för du har så mycket att ge

    Hej. Om du vill prata med nån som gått igenom en tung depression så är det bara höra av dig. /(namn borttaget eftersom det bryter mot användarvillkoren om säkerhet)

    Se länk

     

    • Detta svar redigerades 1 månad av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    Nyfiken fråga – hur har du det nu? Skulle vara så bra om du hängde här och pratade med folk för du har så mycket att ge

    Hej! Det är precis som jag beskriver det, det är från dag till dag, period till period. Men oftast värre nu under vinterhalvåret när det är mörkt ute, eller när det är stressigt i skolan osv, läser till sjuksköterska så känns som jag borde kunna hjälpa till och få mig själv att må bättre de stunder det är jobbigt men lättare sagt än gjort… Men i mellan åt mår jag riktigt bra! Men så kan jag helt plötsligt bara känna att jag absolut inte orkar med livet, men på något sätt så finns det ändå alltid något som har stoppat mig från att ta mitt liv även om jag så många gånger bara har velat fly. Tack för din omtanke! Det uppskattas verkligen.

    Trådstartaren

    Hej. Om du vill prata med nån som gått igenom en tung depression så är det bara höra av dig. /(namn borttaget eftersom det bryter mot användarvillkoren om säkerhet) Se länk

     

    Tusen tack! Det uppskattas verkligen, jag tänkte att detta kanske kunde vara ett forum för mig, då är man ändå anonym och kan både dela med sig av sin egna resa och upplevelser men också stötta andra när man själv kanske mår lite bättre och ge glädje i någons liv som för tillfället ser mörkt ut. Tusen tack!!

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.