När allt känns mörkt

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

Startade en tråd för någon dag sedan. Min fru bedrog mig för 5 månader sedan. Ingen fysisk kontakt, via sms,bilder,videos. Flera hundratals meddelanden. Fulla sexakter beskrivna i ord. Vi beslutade oss för att ge oss en andra chans efter ett par rejält turbolenta veckor. Men jag har hamnat i ett så djupt mörker. Utvecklat en fruktansvärd svartsjuka Jag litar inte det minsta på henne, misstänker henne för precis allt. Hur hon sminkar sig, klädköp, hur hon agerar på sociala medier mm. Detta är något jag absolut inte vill leva med, det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Önskar jag kunde lita på hennes ord och handlingar hon ger mig, men det går verkligen inte. Jag har funderat på att lämna henne för jag orkar inte må som jag gör samtidigt så älskar jag henne så förbannat mycket. Man är helt låst, man kommer inte ur sina tankar, hur mycket man än försöker. Vissa dagar vill jag bara skita i allt och avslutas lidandet 🙁 Min fru börjar tröttna på min nedstämdhet och mina misstankar om allt, vilket jag kan förstå Måste va jobbigt att ständigt bli analyserad. Jag mår så dåligt att allt känns meningslöst, inget, absolut inget är roligt längre. Från det att man öppnar ögonen på morgonen tills dess att man stänger dom på kvällen så går man i en ständig oro rädsla, rädslan att uppleva samma svek än en gång. 🙁

 

Åh nej vad jag tycker synd om dig, sånt är fruktansvärt nästan värre än om det är via sex för detta kan man inte bli lika arg på utan kanske mest besviken, har varit med om samma sak men då orkade jag inte med det och gjorde slut, vi hade ändå tappat ginastan för varandra tidigare. Kan aldrig veta hur du känner men förstår att du måste känna dig otroligt sviken! Ingen förtjänar att bli behandlad så…. Då förstår jag att det är tungt just nu, är ni fortfarande tillsammans?

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

 

Tack. Jag läste den tråden nu. Du har varit med om riktigt jobbiga saker. Har du pratat med någon psykolog om det du gått igenom?

Nej jag har inte pratat med någon psykolog, bara kuratorer men inte tyckt att dom lyssnat på mig..

Blue Megedi skrev:

Åh nej vad jag tycker synd om dig, sånt är fruktansvärt nästan värre än om det är via sex för detta kan man inte bli lika arg på utan kanske mest besviken, har varit med om samma sak men då orkade jag inte med det och gjorde slut, vi hade ändå tappat ginastan för varandra tidigare. Kan aldrig veta hur du känner men förstår att du måste känna dig otroligt sviken! Ingen förtjänar att bli behandlad så…. Då förstår jag att det är tungt just nu, är ni fortfarande tillsammans?

Ja det är vi, men bristen på tilliten tär något fruktansvärt. Jag blir bara mer och mer deprimerad 🙁

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

Ja det är vi, men bristen på tilliten tär något fruktansvärt. Jag blir bara mer och mer deprimerad 🙁

 

Okej, ja jag förstår att det måste vara både jobbigt och svårt att få upp tilliten igen. Tyvärr och tyvärr men så är ju ändå tilliten för varandra a och o i ett förhållande… Jag ska inte ge dig några direkta råd, men jag tycker du ska fundera över om de positiva sidorna i förhållandet överväger de negativa. Skålen bör väga ungefär lika mycket för en bra balans i förhållandet. Väger det för mycket på det negativa sidan för dig så är det tyvärr bara du som förlorar på det…. Men givetvis det är lättare sagt än gjort, jag hade troligtvis inte fixat det själv.

Blue Megedi skrev:

Jag beklagar verkligen för att du har det jobbigt nu, men ändå en lättnad över att veta att man inte är ensam om att känna sig deprimerad och ha ångest. Jag har gjort en tidigare tråd under depression som heter ” när det känns som att livet sviker en, där berättar jag kort om min resa, om du vill läsa. Men ibland känns det som att man bara vill krypa ihop och hoppas på att man skall vakna upp till något bättre. Ett liv utan ångest, gråt och ensamhet. Hur länge har du mått som du gör nu? Det jobbiga med min depression är att jag inte vet vad det är som startar det eller hur jag kommer ut det… Det bara kommer, tomheten där jag inte känner några känslor, ingen sorg, ingen ilska, ångest eller något ibland utan bara tomt medan allt runt omkring mig fortsätter som ingenting… Vill så gärna bli av med det för är en glad tjej för övrigt…

 

Tack så mycket för ditt långa svar …..Tyvärr vet jag vad som orsakade depression o ångest men jag känner igen mig i det du skriver …Jag känner mig så maktlös o de antideppressiva har ej hjälpt….svårt att säga hur länge men väldigt länge ca.1,5 år.

Önskar jag kunde säga något som  gör det bättre men hittar inget bara att försöka vara snäll mot dig själv o ta hand om dig bäst  du kan…o det är svårt för närstående att förstå  hur det känns att ha en depression ångest om de inte själva har haft  det.

Jag har sorg också över känslan att förlorat mig själv….hittar inga ord mer ……men man får försöka vara sin bästa vän fast jag har svårt att vara det….hoppas det du vi har vänder……

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

Tack så mycket för ditt långa svar …..Tyvärr vet jag vad som orsakade depression o ångest men jag känner igen mig i det du skriver …Jag känner mig så maktlös o de antideppressiva har ej hjälpt….svårt att säga hur länge men väldigt länge ca.1,5 år. Önskar jag kunde säga något som gör det bättre men hittar inget bara att försöka vara snäll mot dig själv o ta hand om dig bäst du kan…o det är svårt för närstående att förstå hur det känns att ha en depression ångest om de inte själva har haft det. Jag har sorg också över känslan att förlorat mig själv….hittar inga ord mer ……men man får försöka vara sin bästa vän fast jag har svårt att vara det….hoppas det du vi har vänder……

Okej, jobbigt när varken läkemedel eller samtal inte hjälper.. du ska absolut inte känna att du inte gör tillräckligt genom att bara finnas till! Ibland behövs det inte ens skrivas alls mycket, bara att veta att man inte är ensam kan ibland lindra. Jag hoppas verkligen att du kommer ur depressionen och ångesten snart. Du verkar vara stark, kämpa på!