Hem > Forum > Depression > När alla tror man mår bättre…

När alla tror man mår bättre…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hat mot mig själv är något jag alltid kämpat med. Redan som 10 åring jämförde jag mig med kompisar, tyckte att mina ben var för tjocka och armar för håriga. Vågade inte äta inför andra för jag var rädd att de skulle tycka jag var tjock. Utöver det så har jag ifrågasatt min sexualitet, ville inte vara lesbisk, så bestämde mig för att testa träffa killar. Första killen jag träffar när jag är 15 går ner och pullar mig när vi är på bio. Jag fryser, vet inte vad jag ska göra och får panik. Mardrömmar i flera år utan att berätta för någon. Säger till mina kompisar att jag förlorat oskulden och att allt var spännande. Men på insidan ville jag dö. Ville bara att någon skulle se hur dåligt jag mådde.

    Efter flera år vågar jag återigen träffa en kille. Tänker att nu ska jag bevisa för mig själv en gång för alla att det går att vara med killar. Han är snäll, hjälpsam och verkar utåt sätt som en svärmorsdröm. Men ganska direkt börjar han utnyttja mig sexuellt. Jag var i en beroende situation då jag bodde själv i ett nytt land och han var en av de enda jag lärt känna. Tafsande, tjat och tillslut våld. Våldtäkt på våldtäkt utsatte han mig för. Tror inte ens jag förstod det när jag var mitt i allt. Han utnyttjade alla mina svagheter och bekräftade att hatet jag kände mot mig själv var relevant.

    När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år utomlands (6 månader med den här killen) så berättande jag för mina föräldrar om en av våldtäkterna. Han polisanmäldes och dömdes. Jag fick börja i kbt för ptsd och depression och det var en tuff tid för alla. Jag såg hur mycket det slet på min familj. Så jag bestämde mig efter ca 6 månader i behandling att det nu var dags att låtsas må bättre. Psykologen friskförklarade mig efter att jag ljög mig igenom flera sessioner och sa att jag mådde bra. Familjen blev lättad och glada att jag mådde bättre.

    Det här va 2 månader sedan. Nu sitter jag här, har precis tagit studenten, vet inte vad jag ska göra nu och har absolut ingen som stöttar mig när jag nu mår sämre än någonsin. Mamma tjatar varje dag om att jag måste boka tid hos vårdcentralen för att minska dosen av min medicinering så jag kan sluta ta den. Att låtsas må bra är så extremt jobbigt. Jag vet ju att allt de vill är att jag ska må bra och det är det jag försöker ge dom, men det kanske gör att jag inte orkar alls längre. Vad ska jag göra?

    Hej

    Det låter som att du har det väldigt tufft. Du ska absolut inte sluta med dina antidepressiva. Det bästa för dig är att söka hjälp igen. Det är svårt att klara av sådant här på egen hand och det kan ta mycket längre tid än en tror. Att folk runt omkring, familj, vänner eller skola/arbete tror eller förväntar sig att man är frisk och glad är vanligt tror jag. Själv är jag sjukskriven för utmattning, depression och ångest och när det hade gått ett år upplevde jag att folk hade tröttnat. Att nu är hen väl frisk i alla fall. Så är det inte men det gav mig ångest för jag upplevde det som ett gigantiskt krav.

    Du skulle nog må bra av att prata med någon om din sexualitet. Att vara homosexuell är inte något man kan träna bort. Det är ingen sjukdom och inte olagligt. Vänd dig till RFSL eller UMO. Där finns nog många med liknande upplevelser. Jag själv tycker det är skönt att höra att en inte är ensam med sina tankar och upplevelser. En känner sig inte lika konstig och annorlunda då.

    Men framför allt så hoppas jag att du söker vård igen. Det är dig själv du ska göra glad, det är du som ska må bra och du som ska tycka om dig själv. Det är bättre att få hjälp än att stänga allt inne. Jag hoppas du vågar söka hjälp så snart du kan. Jag förstår på din text att du är 19-20 år, du behöver inte tala om för någon att du söker hjälp. Var rädd om dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.