Moment 22

Jag har varit psykiskt instabil i hela mitt liv och aldrig riktigt lyckats komma till rätta med det. Nu har jag världens underbaraste man och två vuxna jättefina barn och spännande arbete och har på så vis ett väldigt stabilt och bra liv… MEN! På senaste tiden har jag börjat få ångest och må dåligt igen och vet inte hur jag ska tackla situationen jag befinner mig i. Saken är den att mina föräldrar börjar bli väldigt gamla och min far drabbades av hjärnblödningar för ett tag sen och har blivit rullstolsbunden och behöver hjälp med allt. Pappa bor numer på ett boende och mamma kvar hemma. Det har hamnat på mig att sköta alla kontakter med boende, biståndshandläggare, hemtjänst osv. Båda mina föräldrar mår jättedåligt över hela situationen och saken är den att jag känner att jag inte mäktar med att stötta dem som jag kanske borde. Jag bli så fruktansvärt illa berörd av att se min pappa i sitt nuvarande tillstånd och han har i sina mörkare stunder uttryck önskan att få dö. Jag orkar inte höra sådant och mår dåligt och får ångest av det. Men låter jag bli att hälsa på eller höra av mig mår jag dåligt av det, såklart. Jag får fruktansvärt dåligt samvete och jag känner mig som världens sämsta människa. Jag befinner mig i ett moment 22. Hela situationen dränerar mig på all glädje och energi och jag är rädd att börja må riktigt dåligt igen. Jag måste ju såklart hjälpa mina föräldrar men också ta hand om mig själv. Någon som känner igen sig?

Förstår att du hamnat i en tuff sutuation där du upplever att det blir fel hur du än gör. Jag brukar tänka att man först måste ta hand om sig själv innan man kan ta hand om andra. Om du ska vara ärlig, känner du att du orkar vara den som ska sköta alla kontakter med vården/myndigheter och samtidigt finnas där som ett stöd för dina föräldrar? Det blir så många jobbiga känslor för dig att hantera och risken att du kommer att må ännu sämre psykiskt.

Du säger att du måste hjälpa dina föräldrar men rent krasst så är det viktigaste att du hjälper dig själv, att du tänker på dina behov och hur allt det här påverkar dig. Har du några syskon? Har du pratat med din man om det där? Vet han om hur du känner?

Det är svårt men du måste släppa lite på ditt dåliga samvete, det låter som du gör oändligt mycket men är man psykiskt instabil kan man vara känsligare för olika saker som händer. Då behöver man ta hänsyn till sina egna förutsättningar. Försök att hitta en balans, du har rätt att vara egoistisk och samtidigt bry dig om dina föräldrar. Allt ansvar ligger inte på dig. Var snäll mot dig själv.